Min kropp-för allmän beskådan?

Två månader har gått sedan jag tävlade. På två månader hinner det hända hur mycket som helst med en kropp, for good and for bad, beroende på vad utgångsläget är.
Mitt utgångsläge för två månader sedan var en utåt sett vältränad nåt-så-in-i-helvete-kropp, men på insidan var den på väg att lägga av. Dagen innan tävling hade jag 47 i puls, och hjärnan hade nog smått börjat montera ned funktionen. Jag orkade inte lyfta tungt på gymmet, jag orkade knappt lyfta mina egna ben uppför trappen, hell det enda jag egentligen orkade göra var att andas.

Ändå gillade jag det. Inte känslan av leka med min hälsa, men det jag såg i spegeln. Jag gillade att kunna se varenda muskel jag slitit mig till, eller som Andreas, en kille i min klass, sa: "Du måste ju kunna plugga anatomin lätt för du ser ju alla muskler på din kropp". Ja, på ett ungefär.
Jag gillade känslan av att vara smidig, lätt och tight.

Min kropp vill dock inte samarbeta sådär jävla lätt med mig. Den verkar inte gilla tanken på att vara rippad som ett ofrivilligt biafrabarn. Dessutom ska ni inte tro, vilket många verkar göra, att alla som tävlar i bodyfitness går runt och ser ut sådär dagligdags som de gör på scen. Det är oerhört, många, långa planeringstimmar bakom, och de som är duktiga har laborerat fram en plan som funkar för dem. Inte alls speciellt hälsosamt vill jag påpeka, utan endast till för själva ändamålet.

Så det känns liksom sådär att komma till gymmet och få höra saker som:

"Du ser mycket friskare ut nu när du har fått lite hull på kroppen."

Eller:

"Det är lite mer av dig nu, mycket finare."

Alltså jag VET att ni menar det på ett bra sätt, och att de flesta ser mig som mer vältränad än de flesta, men det spelar ingen roll. Att få höra att man lagt på sig några kilon, oavsett om det är från undernärd till normal, kommer aldrig att tolkas som positivt för en tjej. På ett sätt kanske jag får skylla mig själv, lite som att kändisar får ta att de alltid är i rampljuset och till för allmän beskådan. Jag har ju exponerat min kropp på bloggen, använt den som ett redskap och låtit er ta del av den. Det kommer jag fortsätta att göra, som nu när jag vill visa hur jag ser ut när kroppen kämpar för att hitta sin balans och jag försöker motarbeta och styra den rätt.

Jag vet att det kan ta tid. Från att ständigt varit hungrig och levt på underskott, till att plötsligt börja äta energirik mat som dock är nyttig och bra på alla sätt, kan vara knepigt att greppa för kroppen. Är det tillfälligt så den tror att den måste spara och lagra för fan vet när nästa svältperiod kommer? Eller är det något långsiktigt så att den känner att "okej, jag får mat, alltså vågar jag släppa ifrån mig energi också."
Det är inte BARA så lätt som energi in/energi ut. Grundtanken är rätt men det finns så mycket annat som spelar roll. Bra sömnvanor, hormonella balanser (speciellt kvinnor lider av detta), matvanor och träningsvanor. För en kropp i balans måste allt annat vara i balans också, och jag kan väl säga att det är rätt ont om det för min del just nu.

Däremot jobbar jag på det. En sund, frisk och hälsosam kropp som kan fungera optimalt i vardagen och som är full av energi inför träning, det är det jag strävar efter. Har ju fått de bästa redskapen genom min PT-utbildning, så jag vet precis hur jag ska göra. Det jag kan påverka och styra ska jag jobba med, det andra, mjukvaran här inuti, får jag lösa längs vägen.

Idag har jag inte direkt levt som jag lär. Sov tre timmar, klev upp och var så förbannad över att jag inte kunde sova att jag drog ut på en löprunda. 11.41 km och 57 min senare var jag hemma. Hade faktiskt kunnat kapa tiden mycket mer, men jag ville inte pressa kroppen utan bara låta benen trumma på, lyssna på mina andetag och känna vinden i ansiktet.

Anyway, nu har jag givit er lite av insidan av min hjärna igen, hoppas det smakade! Bjuder nedan på en bild tagen right as we speak. Då vet ni hur jag ser ut och jag vet hur jag ser ut och alla kan vara glada och nöjda. Deal?