Petar mina fingrar blodiga

Jag står framför en mur. Den är alldeles för hög för att jag ska kunna se över, och alldeles för tät för att jag ska kunna kika in och bekräfta min bild av vad jag tror finns där inne.

För jag har en bild. Den är varm, vacker och full av saker som får mig att må bra. Jag känner mig ganska säker på att jag har rätt för en gång vill jag minnas att muren inte var fullt lika hög som nu. Någon måste ha byggt på den, utan att jag har märkt det. Sten för sten, sakta men säkert har den förstärkts tills den blivit så stabil och tills att den som murat känt sig helt säker på att den är 100% pålitlig för att stå pall för allt.

Så jag står här.
Jag petar mina fingrar blodiga för att försöka skapa ett litet titthål. Varje gång jag tror att jag lyckats, är det som om muren självläker, och det enda jag åstadkommit är att trasa sönder mig själv.

Så jag står här.
Jag tittar, begrundar och försöker skapa en bild av vilka förutsättningar som finns, vad som är möjligt och vad som jag helt enkelt måste släppa fokus på. Kanske väntar och hoppas jag på att, om ingen kan hjälpa mig komma IGENOM muren, någon åtminstone slänger åt mig en repstege.

Dyster måndag utanför mitt fönster. Strategin att vara vaken halva natten för att kunna sova länge idag, höll lika tunt som den lovade runt. Såklart!