Vad är trygghet?

Försöker hitta något som kan beskriva vad trygghet är, men inte ens googlegubben kan välja ut en bild som är passande.
Tänkte då plocka fram en bild på en barnrumpa, men när jag insåg vilka möjliga bilder som skulle dyka upp på grund av DET sökordet så sket jag helt enkelt i det och lade ned det projektet.

Så här sitter jag, utan bilder och med en obestämd känsla av att vara barnrumpa eller otrygg. Kanske kan vi bena ut det tillsammans?

Tolv månader.
På tolv månader har jag:
Skilt mig
Flyttat från huset och lämnat i princip allt
Förlorat en av de absolut finaste männiksor jag känner
Hittat den absolut bästa saknade pusselbiten i mitt liv
Hyrt en lägenhet i 2:a hand där ingenting var mitt och det enda jag ägde var mina kläder
Flyttat från den lägenheten för att hyra ännu en lägenhet i andra hand
Köpt den lägenhet jag flyttade till
Sakta men säkert byggt upp ett nytt hem och en ny tillvaro
Köpt en bil
Deffat i 16 v för att delta i en Bodyfitnnesstävling
Deltagit i Tammerpokalen
Pluggat till Personlig tränare
Blivit Lic. Personlig Tränare
Blivit erbjuden jobb i Stockholm på True Sports and Adventures
Fått tjänstledigt från mitt nuvarande jobb
Tackat ja till tjänsten

Japp det är där jag är just nu. Jag har fått en fantastisk möjlighet, ett riktigt drömscenarium står mitt framför snoken på mig, och någonstans här inne finns den enorma glädjen och stoltheten över att JAG har, helt på egen hand, lyckats skapa detta. På något sätt har jag lyckats fånga drömmen precis i rätt stund.

Men.
Jag har ett stort behov av att känna mig trygg. Att ha koll på tillvaron, play it safe och, fast andra ruskat på huvudet och tyckt att jag varit "way out there", så har jag alltid sett till att jag har något/någon att falla tillbaka på. Jag har aldrig ens behövt fundera på möjligheten att det ens skulle finnas ett annat alterativ. Ja, jag har faktiskt varit precis så bortskämd!

Nu.
Nu är jag på väg mot något okänt. Något som inte alls är lika tryggt som jag är van vid. Det skrämmer mig och gör att jag inte kan tänka klart eller fokusera på allt fint som jag har framför mig. Är det här jag är en barnrumpa eller bara faktiskt jävligt normal? Gnäller jag som en bortskämd snorvalp eller är mina tankar och känslor berättigade?
Jag har ju just landat, i mig själv och i mitt "nya" liv. Jag trivs med den bilden, i alla fall till kanske 92%.....eller är det mer 78%? Sak samma, jag har ett starkt behov av att känna att jag klarar mig själv, har alltid trott att det är precis det jag har gjort, men när jag läser det jag just skrivit så inser jag att det är precis tvärtom. Jag har valt situationer och personer som gjort det möjligt för mig att kasta mig sådär "lagom" långt ut. Jag har aldrig klarat mig själv, jag har bara haft möjligheten att kunna välja när. Det senaste året har jag dock fått lära mig att stå pall för saker på egen hand. Jag har inte varit ensam, jag har bara fått stå och fatta mina egna beslut.

Det kanske är en process.
Jag måste analysera allt, stolpa upp det i olika kolumner, vrida och vända, klämma och känna, allt för att förbereda mig så mycket det bara går. Men går det verkligen? Att förbereda sig för LIVET?

Kanske ska jag se det såhär :) Busenkelt!!