Mat-hat

Mat har aldrig varit just bara mat för mig. Ända sedan jag var barn har vi haft ett rätt snedvridet förhållande Mr Food and I. Hur blev det så kan man ju undra? Vi föds ju inte direkt med synen på mat som någon symbolisk belöningshägring, något som vi får och förtjänar när vi har gjort någonting bra, något vi behöver när vi har gjort någonting dåligt eller mår dåligt eller inte heller bara av ren slentrian.

Ursprungsvis såg vi alla mat som något nödvändigt. Våra kroppar signalerade att vi måste äta för att orka gå, jaga, springa, fly från faror, ta hand om vår flock....det var alltså helt en fråga om överlevnad.
Nu har vi misshandlat oss själva så till den grad att våra kroppar inte längre känner igen eller kan skilja på vad vi behöver och vad vi vill ha, vilket är två helt skilda saker.

När jag växte upp blev mat för mig någonting tryggt och mysigt. Från att ha varit profet i min egen stad (ja okej, min lilla sketna prick på kartan kan ju inte kallas stad men bare with me ok?), och haft tryggheten i min familj, dagmamma och min bästa vän Peter, hamnade jag i en läskig värld full av okända barn, skolfröknar, ansvar och krav. Prestationsångest var en känsla jag tidigt lärde mig att känna igen, och med den kom stressen samt vetskapen om att jag kanske inte skulle räcka till.

Detta gjorde att det blev en kamp att gå i skolan. Vi var ingen stor klass, bara tio elever, ändå blev till att ständigt slåss om att vara den mest populära, få umgås med den som var mest populära ifall man inte själv var det just för dagen, (vilket jag sällan iofs var), eller skulle man bli slängd till hyenorna och få stå ensam ful i ett hörn på rasten? Lektionena gick åt till att försöka göra uppgifterna snabbast, skriva skrivstil snyggast eller göra vad fan det nu än kunde vara bäst för enkelt!

Magen knöt sig, jag fick svårt att slappna av, alltid orolig, och när vi kommer till luncherna var jag riktigt ute i periferin och knatade. Kunde nästan inte äta någonting, allt bara växte i munnen och jag var ofta kvar till sist eftersom man "måste prova allt" och "äta upp det man tagit på tallriken". Vad fan var det för dum jävla regel när det inte ens var jag själv som valde mängden?!

Min räddning (och i vissa aspekter även fall) blev min dagmamma. Där kände jag tryggheten, värmen och känslan av att jag alltid var bäst. Den känslan, sammanfört med varm choklad, feta bullar med glasyr och hembakade segkakor med massa smör, satte tonen för vilken relation jag och Mr Food skulle ha i framtiden.



Jag har levt med en traditionell syn på kost. För att gå ned i vikt måste man äta mindre kalorier än vad man gör av mig, undvika fett men även snabba kolhydrater. Eller? Det är en snedvriden sanning som jag kommer ta upp i ett annat inlägg, för jag känner att det jag vill skriva om kost inte riktigt får plats i detta inlägg. Håll utkik för det är rätt intressant, och kommer förmodligen skapa uppror och en hel del frågor.

Jag har ätit sex gånger om dagen och alltid varit konstant hungrig. Det har blivit lite av en rolig grej, mitt mantra, att alltid tjata om att äta eller fika. "Du tränar ju så mycket, du behöver mer energi", är något jag ständigt och jämt får höra.
Nej, eller ja, visst tränar jag men jag är ingen elitidrottare som kör tre pass om dagen. Jag tränar något de flesta dagar, men det betyder inte att jag mal på fyra mil i löpspåret eller pressar mig tills jag spyr i gymmet. Jag har i och för sig rätt dåliga referenser, men jag tycker att min träning ser rätt normal ut, varken mer eller mindre.

Nu när jag, efter tävlingen, har insett hur jävla vridet samhällets syn på vad som är hälsosamt och inte är, har bestämt mig för att jag inte vill leva på samma sätt som jag gjort tidigare. Alltså hålla igen på maten, räkna på energibalanser, träna för träningens skull, jaga kilon, äta strikt och tråkigt större delen av tiden för att sen "kunna unna mig" något "gott", pressa mig att alltid göra bättre ifrån mig än sist för annars var träningen meningslös och stressa för att hinna klämma in mitt pass mellan allt jag skulle hinna med utöver det......

Ja som ni kanske ser och förstår är detta ingen hållbar situation. Nu har jag lagt om helhetstänket, för att försöka få en livslång och hållbar bana. Jag vill skapa kvalitet i mina träningspass, inte kvantitet. Jag vill kunna njuta av mat utan att skapa onödiga begränsningar.
Det är dock lättare sagt än gjort, speciellt när jag har en kropp som inte vill samspela. Inte just nu i alla fall. En kropp i balans är ett resultat av samspelet mellan mind, body and soul. Jag kan väl säga att jag inte är riktigt där än, men jag jobbar på det.

Att ha höga krav på mig själv är också något jag måste jobba med. Med nya kunskaper, nya synsätt kommer också pressen att prestera. Jag måste helt enkelt lägga ned det snacket och säga:

Du måste flytta på dig!!