Jag har alltid haft väldigt svårt för att säga hej då. Jag kommer ihåg det ända sedan jag var barn och min moster, som bor i Stockholm, skulle åka hem efter semestern. Jag grät och trodde verkligen att det var the end of the world, fast att jag visste att hon skulle komma igen till jul, påsk och säkert flera gånger till. Varje gång var det ändå likadant. Det var liksom själva separationen som var jobbigast, stunden alldeles innan, under och lite efter. Jag repade mig alltid och var tillbaka på nolltid, men just den där korta tiden var rent överjävlig.
Jag lider av samma fenomen nu. Det här med att skiljas åt från någon som jag tycker väldigt mycket om, det funkar jävligt dåligt i min värld. Det finns många som jag tycker om men det är få som jag känner den där speciella kontakten med och som jag absolut inte skulle tänka mig att vilja vara utan.
Ändå händer det ständigt och jämt. Jag har bara folk till låns. Eftersom det verkar vara ett återkommande tema i mitt liv så är det nästan så att jag, redan vid inledningen, börjar förbereda mig för slutet.
Jag önskar att det inte vore på det viset. Såg ni Martin Kellerman på Skavlan för ett tag sedan? Om inte så är det fan en uppmaning i att göra det!! NU!! Dels för att han var så kolossalt rolig men även för hans ärliga och tragiska syn på omvärlden. Han hade väldigt svårt att ta in folk eftersom att han var rädd för att bli lämnad.
Jag är glad att jag inte alls har sådana problem. Jag har inga som helst bekymmer att släppa in folk, folk som har förtjänat det på något sätt. Hur detta går till kan vara väldigt varierande, men jag känner när det händer. Dock har jag byggt upp något slags skydd. Eller nej, inte ett skydd eftersom jag blir lika fullkomligt förtvivlad varje gång, men kanske en slags medvetenhet som gör det hela hanterbart.
Ibland önskar jag att jag slapp. Jag vill inte hantera det alls. Jag vill inte ens ta i det med skyddshandskar på och visiret nedfällt! Men ibland är det helt enkelt värt att trampa ned i minfältet, med hoppet före mig och sanningen eftersläntrades, när jag tidigare har fått släppa ut håret och dansa på en blomstrande sommaräng.
Hon dansade en sommar.
Är det inte en film som heter så? Anyway, låten är aldrig tillräckligt lång och sista tonen kommer alltid alldeles för fort. Jag är ändå glad för varje strof, varje harmoni, för utan den skulle jag vara död inuti. Om jag bara visste hur jag skulle använda delaypedalen på det mest perfekta sättet. Då hade det här aldrig hänt. Igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar