The end....

Det var ett tag sedan som jag var lite lätt melankolisk, djup och sorgsen. Tycker att det är dags nu!
Idag har jag maratonlyssnat på Kings Of Leon. För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg om hur deras musik får mig att känna och det inlägget kan ni läsa HÄR.

Jag har inte lyssnat på dem på länge dock. Anledningen till det är att det inte bara var min musik....

So here´s to you...
Det var din musik också. Kommer du ihåg när vi åkte i din bil och lyssnade på sånt som gjorde oss glada? När du satt i bussen på väg någonstans mellan här och jävligt långt bort och jag roade dig på håll genom att skicka alla bra låtar som jag någonsin hört? När vi stod i trängseln den där sommarnatten och upplevde samma känsla, i samma stund och med samma tankar? Sista sommarnatten......Fast det visste vi ju förstås inte då.

Du var Birk och jag var Ronja, och jag var helt säker på att du skulle rädda mig ur dimman any time of the day, precis som jag skulle komma sättandes ifall du skulle trampa snett och ramla ned i Helvetesgapet. Så otvivelaktigt, och naivt javisst, trodde jag att det skulle förbli. Jag behövde aldrig egentligen säga någonting. Det räckte med en blick så visste du vilka ord jag formade i tysthet.

Jag tyckte att det var ovanligt, det vi var, och jag trodde även i min enfald att det alltid skulle vara bestående. Ungefär på samma sätt som att jag alltid förväntar mig att jag ska vakna upp med båda armar och ben i full funktion. Men vackra sagor har aldrig ett lyckligt slut, det borde jag ju förstås vetat och haft med i min ekvation.

Man ser det man vill se, oftast, fast nu önskar jag att jag i detta avseende var lika blind som Stevie Wonder. För jag har svårt att greppa och förstå. När jag ser dig nu ser jag bara.....ingenting. Precis. Det är ingenting som jag ser. Som att det vi upplevt aldrig ens har existerat, och det är nog det som gör det jävligt svårt att hantera. Jag målade en tavla men du spelar Super Mario där det är helt okej att köpa liv, trycka på reset, vända tillbaka och ta en annan väg. Allt för att överleva.

And it´s fine with me. Really. I alla fall till största del. Jag gör bara likadant. Jag speglar dig igen, precis som jag gjorde förr. Det funkar och går riktigt lätt. Fast ibland blir spegeln smutsig, och då måste jag stanna upp lite, torka rent för att sedan fortsätta igen.

 Jag undrar bara hur du gör det så lätt....