Perhaps I´m retarded?

Fjorton dagars ledighet kvar...och imorgon drar jag till Stockholm!
Sexton dagars ledighet i all ensamhet kan ibland, speciellt för mig som trivs utomordentligt med mitt eget sällskap, vara grymt skönt och rogivande. Men! När man bor tillsammans med någon och är den som är hemma så tillkommer det lite andra saker som tvätta, städa, laga mat, handla, ringa nödvändiga samtal, serva bilen, hämta saker eller lämna saker, passa sotaren osv osv. Jag tycker rent ut sagt att det är skittråkigt!

"Det kallas livet" sa brorsan till mig idag.

Ehh.....ja just det. Varför har jag så förbannat svårt att nöja mig med "livet"? De flesta tycker att livet är bra nog jävla nog för dem. Vakna, köra barn på dagis, jobba, hämta barn på dagis, laga mat, fixa och dona, lägga barn, lägga sig själv och sen är det samma visa nästa dag. När jag tänker på det får jag nästan utslag! Alltså, jag hajar ju att familjelivet är det ultimata på många sätt och vis......FÖR DE SOM VILL HA DET SÅ! Då fnns det nog inte mycket som varken slår det eller ens skulle kunna tävla i samma viktklass som det någonsin.

Men finns det människor som inte är skapta så? Eller är det något fel på dem som väljer att leva på ett annat sätt?
Är det "fel" eller "onormalt" att välja att leva ensam utan någon som helst anledning egentligen annat än att de trivs med det? Är det konstigt att inte vilja ha den där kärnfamiljen med två barn, hus, fin bil och ett högt uppsatt jobb?
Är det jävligt dumt att känna att man vill känna den där frihetskänslan av att kunna göra vad fan man vill, när fan man vill? Är det omoget, barnsligt, egoistiskt och totalt obegripligt tänkt?

Eller. Är det så att det behövs människor med olika viljor, framtidstankar och visioner? Är det okej att vara olika, vilja olika saker och se saker på olika sätt?
Jag tycker att det borde vara så. Det är bara det att det inte verkar finnas så många som tänker som jag och då börjar jag ju genast att fundera. It´s gotta be me right? Jag måste ha en icke ihopväxt fontanell eller en hjärna som slutade utvecklas när jag var fjorton. What the fuck?? Vafan gör jag nu liksom? Hur tar jag mig ur den här dagisplatsen och blir vuxen jag med?

Eller är jag vuxen? Jag vet fan inte, men om det finns fler som tänker som jag får ni gärna berätta det!

"Hej jag heter Malin och jag är eventuellt retarded!"

Eller kanske. Kanske är jag en typ av vuxen men med speciella behov? :)

Kisses to ya all och ha en wonderful Monday tomorrow!