Nu har jag tänkt igen. Från det djupaste av min högst vakna reptilhjärna har jag lockat fram en tanke och nu måste jag ventilera den.
Jag lever mitt liv i olika tempon där tankar, åsikter, händelser, det jag säger och gör, rusar fram mer eller mindre fort. Jag träffar på människor som dröjer sig kvar olika länge. Oftast försvinner de alldeles för fort men hur snabbt det än går känner jag ändå alltid av det. Jag pejlar alltid in förändringar och när jag känner saknad efter något eller någon så vet jag det nästan innan det händer.
Det är här min fundering börjar.
Oftast när människor försvinner ur ens liv, ofrivilligt, så blir man ledsen, sårad, arg och besviken. Man tar det väldigt personligt och har svårt att acceptera det faktum att det aldrig mer kommer bli på samma sätt som man är van vid eller som man önskar.
Men om man istället vänder på det hela, om man tänker utifrån sitt eget perspektiv?
Man behöver olika människor olika tidpunkter i sitt liv. Det är därför jag säger att alla utnyttjar alla, vilket kan kännas som en rätt jävlig tanke, men om det sker när man är på samma nivå så kan det vara rätt awesome!
Hänger ni med på hur jag menar? Alltså, ibland behöver man någon som säger åt en vad man ska/bör göra, ibland vill man bara ha någon som lyssar, ibland vill man ha en enkel kommunikation utan krångel, ibland vill man ha tips och trix, ibland....ja nu är ni med va?
Jag älskar att studera människor, hur vi beter oss mot varandra, varför och hur det blir som det blir. Andra människor gör mig otroligt nyfiken och när jag är nyfiken fäller jag ut mina...ja tentaklar, morrhår, känselspröt U name it, och insuper dem så mycket det bara går.
Jag är dock aldrig speciellt försiktig av mig. Om jag känner att "det här är en människa som får mig att må bra", ja då kör jag på det utan att reflektera ifall det senare kommer göra mig mer ont än gott. Livet är kort, vi måste ta tillvara på det fina.
Vad jag menar med denna evighetslånga tanke är detta:
Det BEHÖVER inte bero på dig ifall människor försvinner ur ditt liv. Det kan helt enkelt vara så att de inte behöver dig längre och då finns det ju inget du kan göra. Det är ju i den andra personen valet sitter. Det kan ju låta hårt och kallt, men alla beter sig på detta sätt. Eller? Är det bara en twisted tanke som jag själv har skapat för att skydda mig själv när det händer mig?
Nu fick jag en ny infallsvinkel, men den gillar jag inte så jag tror att jag slutar här!
Söndag i sinnet, vissa mer bakfulla än andra. Själv tillhör jag idag de "andra" men trött är jag ändå!
Njut av denna lediga dag, imorgon kickar en ny måndag igång.
Fast det där är nog lite sanning med modifikation ;-) Jag kommer ALLTID behöva dig t.ex.. och inte pga mig, utan för att DU är du, och jag kan inte ens föreställa mig mitt liv utan dig i det!
SvaraRaderaDäremot så har vi nog olika människor i olika slags "fack", där vi plockar fram dem från när vi bäst behöver det.. och där vissa människor i ens närhet finns med i så många olika medan andra bara i ett eller enstaka .. typ som att vi ringer någpn speciell när ni är glad, ledsen, behöver peppning osv.. kanske :)
<3 Kram LindaL