Ibland, eller ganska ofta ja ungefär jämt, tror jag att vissa människor i min närhet ser mig som en ballong. Inte tom och tjock (får jag hoppas!!) utan mer fritt flygande för vindens strömmar, svår att hålla kvar på jorden, omöjlig att styra...ja ni ser nog vart jag är på väg.
Utan ett snöre är det ett helvete att hålla ordning på mig helt enkelt. Problemet är att jag inte riktigt tycker om det där snöret. Jag tycker inte om att vara fasthållen utan vill ibland kunna irra runt utan någon som helst egentlig plan. Eller, det kanske verkar som att jag inte har en plan men tro det eller ej, oftast har jag en kristallklar bild över vart jag är på väg, det är bara resan dit som kanske kan vara lite oklar.
Ingen regel utan undantag dock. Tydligen finns det vissa enstaka som köpt en lott och vunnit den där snörstumpen som pris. Nu är detta inget slumpmässigt val, nej, det är kvalitetssäkrat in i minsta detalj. Av mig! Då känns det där snöret helt plötsligt inte alls som en fotboja som drar, sliter och förmanar. Istället känns det tryggt. En fast punkt som varsamt styr mig rätt då jag kanske tenderar till att tilta lite lätt. När den där lockande punkten i horisonten bara hamnar längre och längre bort och jag till slut inte kan se den, än mindre komma ihåg varför jag ens ville dit.
Så håll min snörstump. Håll den hårt med dina händer. Släpp upp mig i luften precis som du gör. Dra mig lite retsamt åt något håll så jag får fokusera på vägen tillbaka. Spring med mig så jag flyger, skuttar och far under solens strålar och i vindens sus. Och när kvällen kommer, surra fast mig nära, nära så att jag lugnt kan lägga mig tillrätta, långt från trädens spretiga grenar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar