.....there you have it!
Japp sådär jävla snygg är jag varje dag på jobbet haha! Vad ni ser är jag grävandes olja ur en värmeväxlare. En helt vanlig dag helt enkelt. Så ni som undrar varför jag inte har toppsnygga frisyrer varje dag eller varför jag inte är sminkad inside out......ja ni kanske börjar förstå varför. Vad gör man inte för att sundsvallsborna ska få varmt och skönt i vinter?! Så tänk på det när ni tar ert julbad, eller sitter och myser i soffan med en äggtoddy på julaftonskvällen.....tänk då på var JAG kanske kan tänkas vara!
Vi går vidare till ett annat ämne, nämligen.....
Att skapa ett förtroende har ofta en mycket större och djupare innebörd än vad man kanske tänker. Dels att vara den som får ett förtroende för, till exempel en annan människas livshistoria, att stöta och blöta möjligheter för att försöka hjälpa, är ett enormt ansvar och kräver noga eftertanke innan man ger sig in i smeten.
Den som anförtror sig till någon annan bör även tänka efter både en och flera extra gånger innan denne yppar sina tankar som egentligen är alldeles för stora för att endast rymmas i ett enda huvud.
Nu är det ju inte sådär skitlätt att tänka efter FÖRE, speciellt inte när man mår dåligt och behöver hjälp att sortera tankar och känslor. Man ser helt enkelt inte någon annan utväg än att hitta någon som kan lyssna, och just där, just då, tänker man inte på att den personen kanske inte är redo att ta emot den där blytunga ryggsäcken. När den väl är öppnad finns ingen återvändo, man kan inte bara dra igen dragkedjan och hoppas på att det som finns där inuti möglar och försvinner av sig självt. Nej man måste kavla upp ärmarna, ned i skiten och rota tills man fått en ordning och struktur på saker och ting.
Den som är mottagaren, den som får uppdraget att ro ekan tills den andre är stark nog att ro på egen hand, borde ta ett steg tillbaka och fundera. Är det här något som jag kommer att klara av? Kommer jag att kunna leva och se på denna människa på samma sätt som jag alltid har gjort? Kommer absolut ingenting i relationen att förändras till det negativa? Vad händer under resans gång? Är jag säker på att jag kommer ha samma synsätt hela vägen fram? Finns det risk för att jag råkar ut för något längs färden som gör att jag måste svika detta förtroende? För min egen skull?
Jag följer mitt hjärta. Det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. Vissa vägar har varit nästintill outhärdliga att vandra men jag har envist pinnat på, med eller utan plåster. Vad jag har lärt mig är att det är en styrka jag besitter och inget negativt finns att säga om det. Jag skulle aldrig klara av att ha ett sjukt hjärta, sjukt av sorg, ilska eller bitterhet, nej mitt hjärta ska föda slag på slag av lycka, kärlek och värme. Något annat alternativ finns inte, inte ens något mellanting.
Jag har lärt mig att jag måste försöka slå ned på takten dock. När jag känner något, när hjärtat hamnar ur rytm, blir det genast verkligt och jag står inte ut tills jag åtgärdat felet och jag återigen får höra mina hjärtslag, jämna och fina, bultandes av liv.
Oftast när jag känner något reagerar jag på studs. Jag tänker inte, jag gör. När jag gör utan att tänka kan jag ibland hamna i sådana situationer som ovan. Det är okej, ibland händer det, men när det inte går att trycka på RESET och backa tillbaka bandet till hur det var förut, då känns det inte bra. Det är bara att det är så svårt att hinna se tåget som kör över mig när jag står på knä och har blicken i marken. Eller de gånger då jag är så överjordiskt lycklig att jag flyger ovanför marken med blicken i skyn och inte känner mig samhörig med vanliga dödliga. Jag behöver förankra mig ibland, men det måste även alla andra göra once in a while, så jag tänker inte be om ursäkt. Inte för det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar