Cykla eller springa, krypa eller gå?

"Ingen kan längre höra det jag säger när jag säger

Kan ej va säker på att det jag känner är vad jag känner

Orkar inte springa längre, är det då jag måste gå?

Känns som om jag ska strypas så jag ställer mig på tå

Orkar inte krypa men hur fan ska jag då orka gå?"

Nu är det inte så jag känner. Inte längre. Men jag vet att det finns andra där ute i denna kalla, hårda värld som känner sig sådär just nu. Jag tror även att det finns någon som jag inte längre har rätt att hjälpa som känner sig lite så, och det är en hemsk tanke att tänka och en hemsk känsla att känna. Att inte kunna hjälpa för att jag har förbrukat mina timmar och mina rättigheter har förminskats drastiskt. Men jag undrar, har jag missbrukat min tid? Jag undrar fortfarande men det är inte det det här handlar om.

Jag vill bara att du ska veta att jag finns här. Jag kommer alltid att finnas här. Idag, imorgon, nästa år, om 10 år. Det kommer inte finnas en sekund när jag inte kommer att ha tid ifall du skulle behöva. Varför skulle jag inte? När människor som en gång har givit så mycket av sig själva behöver hjälp, är det väl inte mer än rätt än att svälja sina egna små bekymmer och stolthet, öppna dörren, kliva åt sidan och kunna ge om så bara det minsta lilla ljus eller hopp. Det är väl värt något om nåt?

Jag misstänker att jag inte kommer att få vara den personen. Inte igen. Det är jobbigt. Det är jobbigt att stå där och titta på, att vilja säga tusen ord för att försöka göra det bättre, att vilja titta på dig för att säga att det är okej, det kommer att bli okej. Istället säger jag ingenting alls. Jag tittar knappt på dig. För det känns mest för jävligt. Jag vet inte HUR jag ska säga saker längre, vad är okej och vad är inte okej? När man står på en väg som är avgrävd. Avsatsen fanns inte från början tills någon kom på att "jo för fan, idag ska vi jävlas riktigt mycket och dra om vägen här, mitt emellan de här två, det kommer bli pissigt för dem men jävligt bra för andra." Lite som den nya E4:an, fast bara lite mer plötsligt.

Så nu står jag här vid den där avsatsen och tittar på dig där borta där vägen fortsätter. Som en jävla film där någon spelar "Die Mauer" i bakgrunden och sen fadear allt ut till ingenting.

Men det är inte ingenting, det kan det inte vara eftersom jag sa det förut och säger det igen. Jag finns här och jag har aldrig gått någonstans....