Girls, girls, girls

Jag trodde att jag hade kommit över min fobi, men igår slog det till igen. Hårt och hänsynslöst kapade jag mig själv vid fotknölarna. Tjejer i grupp. Finns nästan inget som gör mig mer kallsvettig, klumpig, IQ-befriad, manhaftig...ja rent av MANLIG....än tjejer i grupp.

"Det är inte ni-det är JAG!"

För det är det verkligen. Jag har aldrig lyckats passa in och gå obemärkt bland en grupp tjejer. Allt prat om ögonbrynsböjare, senaste väskmärket, vilken färg som ska bäras på måndag och vilken man absolut inte kan ha på en tisdag......sådana saker ger mig tourettes syndrom. På riktigt! Jag blir helt kortsluten i skallen, försöker komma på smarta, tjejiga ämnen att prata om, men vad händer? Jo! Jag kläcker ur mig något så urbota jävla dumt att alla bara kommer av sig, stirrar och undrar "Vartfan kom hon ifrån och vad gör hon här?" För att inte tala om "Vad ÄR hon för någonting??"
Jävligt bra fråga faktiskt för det undrar jag också! Typiska exempel på saker jag kan säga är...ja vi kan ta ett från gårdagens dansklass. Vi hade delat upp oss i två grupper, den ena dansade och den andra tittade på. Alla kom av sig hela tiden så vår dansanta lärare fick hänga på och visa. Då säger en av tjejerna att det såg bra ut ändå fast vi kom av oss och vad kväker JAG då ur mig??

"Haru inte tagit på dig glasögonaaa?"

VA??? Vafan SÄGER jag?? Nog för att jag är jävligt duktig på att nedvärdera mig själv men det var absolut inte meningen att dra med resten av gänget i skiten. Åh herregud om jag kunde lära mig att hålla käft nån gång!!

Nu låter det som att det enda tjejer pratar om är sådana här ytliga saker och att vi inte har något annat skimrandes längs horisonten. Det är INTE så jag menar!! Jag menar bara att när jag hamnar i en sådan situation så kopplar jag på min forna autopilot, den som säger mig att jag inte vet hur man beter sig i tjejsällskap, no matter what vi snackar om eller gör. Jag drar på mig overallen sen skolan och klampar på med mina gummistövlar, utan att ens reagera över (förrän efteråt) hur snett jag egentligen trampat. Hopplöst fall? Jag vet inte, men jag är i alla fall medveten om det. Men som så mycket annat här i livet, jag vet vad som är fel men jag har inga redskap att fixa det med. Som om jag sitter på en öde ö med en jävla massa delar som ska ihop. Jag vet hur jag ska få ihop dem men verktygen fattas....