I ett surt Sverige, surare, gråare, tristare än något annat, har vi kört dessa vedpinnar. Fram och tillbaka med fyrhjulingen. Lasta i, lasta ur, trava och sen samma visa igen. Jag var hoppfull de första tjugo vändorna, sen började modet och orken tryta. En famn ved blev till typ fyra vedträn, sen två på slutet. Arne ville ha mig till att backa med fyrhjulingen också. Det var ingen vacker syn ska jag lova er! Vagnjäveln ville inte alls göra som JAG ville. AT ALL! Dessutom var hjulingen inte direkt utrustad med någon servo. Jag fick liksom stå i spagat med både armar och ben för att ens kunna ändra riktning på skiten och när jag väl fick vagnen att svänga åt det ena hållet var det genast dags att manövrera den åt ANDRA hållet. Det var som att grensla en jävligt stor ko. Eller kanske en späckhuggare på tvären. Hur galen kan en människa bli? Jag blev förbannad. Inget ovanligt. Arne skrattade. Inte heller det särskilt ovanligt. Jag försökte bita ihop och act like a grown up person. Inte funkade det heller. Ytterligare något som hänt en eller annan gång förut. Till slut rattade jag rakt över hela gräsmattan och sket fullständigt i de finfina hjulspåren som blev efter mig. Kapitulerade efter ett lass och placerade mig i vedbon istället. Tänkte att här gör jag ingen större skada förutom förstör min egen rygg. Det kan jag leva med. Backade faktiskt en gång till efter det och då gick det mycket bättre, tog väl bara en minut eller så att få skiten på rätt köl. Hade det enbart varit jag som kört så hade vi inte slitit ihjäl oss med travningen av veden. Så mycket kan jag väl säga :)
Världens bästa människor var dock här och hjälpte oss, nämligen bror och Therése. Detta säger jag faktiskt inte enbart för att det är min bror och svägerska. De ÄR faktiskt sådär fina och bästiga som bara går att komma. Tänker alltid på andra, ställer upp i vått och torrt, åker hit och dit när folk fyller år eller behöver hjälp, vill alltid alla andra väl och sätter sig själva lite väl långt bak. Det är sådana gånger man önskar att man kände typ Roomservicegrabbarna så att man kunde överraska en fredageftermiddag när de kommer hem från jobbet. "Tjeija det är jaug som är Johnnie". Typ :)
Smash så var deras matrum i topptrim. Nu känner vi tyvärr inte dem men om någon händelsevis i sin tur känner dem så är ni välkomna att höra av er. Är i väldans behov av deras tjänster!
Övrig status på vårt liv: Fick ringa bärgaren idag. Händelsevis så är det ICKE Ådi som strejkar utan fräschingen i familjen. Våfflan bestämde sig för att han inte ville rulla mer så ungefär 5 km från Byberget kopplade han ur och vägrade koppla i igen. Snopet! Arne skulle bara upp för att hämta fyrhjulingen. Lite trixigare än så blev det ju. Som tur är verkar vi ha täckning för både bärgning, det är iaf garanterat, samt reparation, där har vi ett frågetecken men får väl se på måndag hur det blir. Håll för helvete tummen för att Ådi håller sig i skinnet ett tag nu! Har ett missljud någonstans i hjulen men hittills har det funkat att bara höja stereon och gasa :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar