On drugs

Så känner jag mig just nu.¨Det är för övrigt ganska ofta jag känner så. Jag kan inte förstå människor som bara går runt varje dag, gör samma saker varje dag, med samma rutiner, samma ALLT. Det skulle göra mig galen och det är inte sådan jag är. Jag BEHÖVER kickarna helt enkelt, var de kommer ifrån kan variera.

En låt. En låt kan ge mig en grym kick. Då vill jag spela den om och om igen, repeat repeat repeat, tills jag kan varje nyans och färgskiftning, varje andetag och ord. Jag vill klä in mig själv I LÅTEN. Där känns det som att allt är bra och inga måsten eller tråkigheter finns. Vissa låtar får mig att känna som att jag kan göra vad som helst, det fixar sig alltid. Typ "jorå det SKA gå att hoppa från den här klippan, I´ve got a feeling". Vik ut vingen och flyg liksom.

Gatufesten gör mig hög som ett hus i en hel veckas tid. Jag älskar pulsen som staden ger, en enda sketen gång på året. Jag älskar människorna, lukterna, ljuden, sommarnätterna som bara bränner in sweet sweet memories. Där. Mitt i. Finns JAG. Fast troligast är det enda ni ser ett enda stort flin med två sockerbitständer som täcker hela ansiktet. Jepp that´s me. In the middle. Fast också då gärna LÄNGST FRAM. Jag känns okontaktbar men ändå knivskarpt med, hjärtat pumpar och jag drivs runt av någon slags elektricitet, något statiskt som jag önskar kunde vara för evigt. Det är då jag fungerar som bäst, då är jag som mest JAG.

Människor ger mig också den kicken, helt klart. Vissa människor vill jag bara insupa och inventera, vända ut och in på och försöka förmedla samma känsla som de ger MIG.. Jag har väldigt lätt för att ta till mig vissa men är väldigt ointresserad av att lägga ned energi på MÅNGA. Det finns några få som jag önskar fanns på spruta, bara korka av och dra rakt in i venen där jag önskar att de kunde stanna för evigt. De är inte många men de finns och de gör mig lycklig.

Like I´m on drugs. Jag älskar kicken men ibland när den avtar så dyker jag långt långt ned, så långt att det ibland känns svårt att ta sig tillbaka. Varför den avtar kan bero på olika saker. Låtar övergår till något vant ljud jag alltid har hört. Gatufesten tar slut och hösten tar vid. Människor kommer och går. Oftast är de de som lämnar mest avtryck som försvinner fortast. Jag hoppas varje gång att det inte ska vara så, men det är väl baksidan av det hela. If you go up to the top you sometimes fall. Hard.

Kanske hittar jag den där medelvägen någon gång. Kanske men förmodligen inte. Allt eller inget, det är så det känns. När jag gör något eller sätter mig in i något så gör jag det helhjärtat. All in liksom. Då är det liksom värt att bli lite nere 2% av tiden om 98% är GREEEEAT! Right?