State of mind

Nu blir det djupdykning så koka lite kaffe och hääääng meeed!
När man föds, är det enda gången man egentligen vet exakt vad man SJÄLV tycker? Jag menar, om man nu kan formulera tankar på något jävla vis när man är nyfödd. Man är ny,fräsch, helt blank i fontanellen och redo att embrace the life så det är fan tveksamt. Lek dock med tanken.

Sen växer man upp och inser att man hela tiden, ständigt och jämt, blir ILURAD till att tro att man tycker om just DEN HÄR låten eller att man MÅSTE ha just DEN DÄR grejen.

90% av alla affärer görs baserade på våra känslor. Man blir manipulerad på olika sätt, vart man än vänder sig så står nån jävel där eller har ställt någon jävla grej där för att lura i en att "jooohoorå så att det HÄR är JUST what U need!" Tss!

Eller är det så att när man är nyfödd så har man ingen jäkla aning om vad man tycker, förutom det självklara att det är kallt, varmt, man är hungrig, trött, har ont osv. Basic stuff.

Så hur fan vet man då vad man EGENTLIGEN tycker? Är alla människor programmerade efterhand eller kan man bestämma något helt på egen hand? Det är klart att vissa saker kan man ju undvika eller välja, baserade på erfarenheter, moral, uppväxt......eller är det OCKSÅ något som andra motat in en i?

Tror inte att jag kommer till något enormt genombrott ikväll, men det slog mig igår när jag hörde Justin Timberlake på radion. "Sexy back" var låten. Första gången jag hörde den tänkte jag "men shit nu är grabben rökt för det här var fan det sämsta jag NÅNSIN hört". Sen att den blev en dunderhit och att jag nu sitter och småmyser till texten för den är ju rätt het.....DET ÄR JU JUST PÅ GRUND AV ATT låten har tvingats på mig, manglats ut i radion dagligen, timme ut och timme in......Man kan helt enkelt inte värja sig!

Får mig ju naturligtvis att tänka på en massa sjuka saker. Ta fängelser till exempel, hårda, tuffa, grymma amerikanska fängelser, där någon blir någons bitch, inte nödvändigtvis för att de är bögar utan för att tjaa, man tager vad man haver.
Har jävligt svårt att se att jag skulle bli lesbisk, det är inget fel i det, men det känns ändå inte som jag. Däremot undrar jag om jag skulle sänka kraven kraftigt ifall jag bodde på en öde ö där alla snubbar var enögda, blekfeta och smått retarded? Förmodligen, jag skulle ju inte veta bättre till slut.

Läskigt. Det är sjukt läskigt att tänka på vad ens sinnen tar in under en dag, en vecka, en livstid. Saker som känns helt främmande och vansinniga kan helt plötsligt en dag kännas så självklara. Läskigt!