Allt är fejk!

Alright nu har jag tänkt igen så håll i er!

Igår såg jag en snutt ur ett program där Fredrik Lindström åkte runt och, ja jag vet inte vad syftet var riktigt, men han lyssnade i alla fall på olika dialekter.
Det jag såg var honom i en stuga tillsammans med några äldre karlar varav en av dem berättade schyssta anekdoter från förr.

Jag vet inte vad det är, men det har alltid varit något hos den äldre generationen som tilltalat mig. Den här sakliga, rättframma ärligheten. Förmågan att bara lugnt kunna konstatera något utan att lägga ner någon större vikt vid det, att varken förstora eller förvanska. Enkelheten i att se det stora i det lilla. Det skapar en trygghet.

Varför?
Därför att det är äkta vara, the real deal och inget fejk what so EVER!
Vi lever i en värld där i stort sett allting är fejk. Tuttar, läppar, rynkor, hur vi ser ut att leva jämfört med hur vi egentligen lever, hur vi verkar må kontra hur vi verkligen känner oss inuti, våra tankar är inte ett dugg i närheten av det som faktiskt kommer ut ur våra munnar. Vi är så rädda för att någon ska se sanningen att vi fejkar oss rakt igenom livet. Förhållanden som till synes verkar fläckfria för andra, gömmer så mycket skit att ingen soptipp i världen skulle rymma det ifall det var riktiga sopor. Våra arbeten, med i vissa fall så fina titlar att de blir svåra att uttala, skapar sådan ångest av pressen och rädslan att inte räcka till. Utåt sett är vi förstås rena supermen and women, "ingen fara det här löser jag serru!"

Hur gör vi då för att överleva?
Jo vi fejkar! Såklart, what Else can we do? Hela världen är på låtsas, mestadels i alla fall, så när vi väl finner den där lilla biten av äkthet, när den bryter sig loss bakom molnen och tränger fram likt en solstråle, det är då man verkligen kan tala om "en strimma av hopp".

Ni kanske tycker att jag är nattsvart som en stare i ett afrikanskt land och mja kanske det, men jag tror i alla fall att jag är något på spåren här. Inte ens JAG är äkta, det ni ser är det ni får men inte det jag är. Inte rakt igenom alltså.

Så hur ska vi då värna om det som ännu är äkta här i världen? Hur ska JAG känna igen det när alla gamlingar är borta och rösterna har tystnat? Kanske kommer jag att hitta en annan röst, en annan trygghet som kan ge mig exakt samma känsla. Kanske finns det fler som ser det på samma sätt, eller jag vet ju förstås att vår historia bevaras och förvaras. Men hur kommer det att se ut i framtiden? Jag är rädd att vi kommer fejka så mycket att våra framtida barn inte längre kommer kunna skilja på det som är på riktigt och inte. Vi kanske har skapat oss en tvspels-värld, där allt går att rätta till. Tryck bara ctrl+alt+delete aaaaand problem's solved!
Riiiight? :)