It is oh so quiet....

....when my baby's gone.
Att jag aldrig lär mig! Tycker att jag borde vara van nu, att jag ska acceptera det faktum att ja, vi kan inte vara tillsammans under veckorna. Ändå. Ändå är det som att riva av ett plåster vääääääldigt sakta. Söndagen är som ett enda långt rivande och slitande, man kollar klockan hela tiden. Hur länge är det kvar? När måste jag/han åka?

Sen när jag är ensam blir det så tyst. Tyst, trist och tråkigt. Det är som om någon har öppnat ett jättestort hål, en bermudatriangel av saknad, och jag kan inte annat göra än att sugas in.

Så rullar veckan på. På torsdagen känns inte det där plåstret längre. Då har huden läkt och allt är rosa moln och fluffiga elefanter igen. Eller tvärtom haha! Då är jag redan på väg igen. Nästan. Fredagen är nästan allra bäst för då har jag allt mysigt framför mig. Då längtar jag fast bara på alla bra sätt som finns.

När fredagen är förbi är det dags att börja nalla på det där plåstret igen. Det liksom fastnar i kläderna, pockar på uppmärksamhet. Det går bra att distrahera sig en stund, låtsas att det inte finns. Fast det funkar ju inte så, livet är ingen struts liksom.

Nu lät ju det här inlägget jävligt dystert och nattsvart, det var inte riktigt meningen. Jag ville bara ge uttryck för hur mycket en annan människa kan betyda för en. Det är rätt häftigt! Därför. Är jag inte ledsen alls. Jag tar hellre en rollercoasterride än att inte få åka något alls!! :)

Idag sprang jag till jobbet. Tyckte att min tid på 33:33 min var grymt imponerande jämfört med andra gånger jag sprungit hit. Tills jag kom på den enkla orsaken varför! Jag har ju lite närmare nu än tidigare!! Pyttsan ja, där fick man för att man var mallig! Medeltempot var 4:57 min/km iaf, det säger väl åtminstone nåt.

Utvilad som få, sov till 10:20! Välbehövligt och skönt. Kanske blir det svårare att somna ikväll, men det var det värt!
Imorgon ska jag göra en BIA-mätning på gymmet. Återkommer om resultatet. Spännande!