Ibland funderar jag på om jag har en manlig kromosom för mycket. Har faktiskt googlat på det, (joho se det får jag fast jag har blivit strängt förbjuden att googla på sjukdomssymptom då jag nyss got a little carried away och ställde en fin diagnos på mig själv haha) och kommit fram till att det inte är riktigt rätt att säga så i detta fall. Man KAN såklart ha för mycket av det ena eller andra, men då handlar det mest om yttre eller inre påverkning genom manliga eller kvinnliga könsdelar etc.
Psykiskt eller hur man tänker och känner, där hittar jag inget som hör ihop med kromosomerna. Det kanske bara beror på hur man är uppväxt, vilka hinder och möjligheter man stött på, och kanske lite hur man blivit påverkad av både sig själv och andra?
Jag har ingen aning men helt klart är det ju att jag tänker mer som en man och mindre som en kvinna när det kommer till vissa saker.
Men fan vad jobbigt det måste vara att vara man!
Så tänker jag ofta när jag vistas i väldigt manliga sällskap, vilket är rätt oundvikligt på mitt jobb. Där ska det minsann mätas i ALLT! "Vad du än har varit med om så kan du ge dig fan på att jag gjort samma sak, fast naturligtvis miljoner gånger värre!"
Jag blir alldeles trött av att se spektaklet. Ibland blir jag dock glad. Det finns vissa som vågar sätta sig emot detta beteende, fast då blir det ju iofs en kamp i sig, men jag beundrar ändå den kampen klart mer än den djuriska dominansen.
Det finns vissa som, när de agerar tillsammans, blir som riktiga jävla neandertalare. "Bubba klubba" ungefär. De triggar varann tills de inte själva vet vad de egentligen tycker eller inte tycker och ärligt talat så är det nog inte det som är mest betydelsefullt just då. Det är bara att vinna som gäller. Vad det än gäller.
Sen, var för sig, är de som små söta lamm som man bara vill krama om. De har helt vettiga funderingar, de kan lyssna och föra en normal konversation. Och så kommer de ihop sig igen. KATASTROF! Själv sitter man där och undrar "What the fuck just happened?"
Jag beter mig nog också annorlunda beroende på vilka jag umgås med. Det kan jag inte sticka under stol med. Kroppsspråk, tonfall och ordval förändras ju eftersom beroende på vem jag riktar mig till. Men ändå.....värderingar och det man tycker och tänker förändras nog inte. Inte vad jag vet i alla fall.
Därför.
Jag är jävligt glad att jag är en tjej som i viss mån tänker som en kille. Det ger en stor frihet i mångt och mycket. Man blir inte lika enkelt vingklippt, inte på samma sätt eftersom man inte ältar en massa i onödan eller har ett behov av att verkligen sitta fast med någon annan för att känna att man har en identitet.
Äh vafan, jag är grymt självständig, jag vet det. Det är sån jag är och det är så jag vill vara. Just nu. Deal with it!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar