När man inte orkar springa längre.....

.....är det verkligen dags att GÅ då?

Nä jag vet inte det jag. Ska man kanske springa fortare för att ta sig igenom och förbi eller finns det vissa tidpunkter i livet som det ger bäst effekt att slänga sig på rygg i diket och studera molntussar istället?

Jag har en viss förmåga att springa. Nu menar jag inte springa som i löpträning, nej jag menar att jag gärna försöker springa förbi tråkigheter. Jag sköter verkligen inte mitt liv som jag sköter min träning, för i träningen tolereras inget fusk. I livet dock, där försöker jag så ofta det går, ta genvägar, hoppa över hinder, ta omvägar för att slippa face my fear....ja ni hajar.
Vad blir det då för resultat? En jävla massa onödig ångest för sånt som säkerligen hade gått att förebygga bara jag inte varit så förbannat feg, och istället tagit ett raskt skutt ned i den där luriga gyttjegropen som jag är så rädd att trilla ned i. U never know until U try right?

Så varför vara så omständig jämt?
Jag är rädd. Rädd för att förlora. Det gäller för allt i princip. Jag vill inte förlora sådant som jag har fått, antingen gratis som en ren gudagåva, eller kämpat för så gruset sprutat ur tänderna och jag känt blodsmaken i munnen. Vissa saker är alldeles för värdefulla för att trasa sönder och schabbla bort. Jag kan vara rätt duktig på det. Göra först och tänka sen. Bra jobbat Malin! Blir oftast slutresultatet.

Däremot kan jag vara min egen motpol ibland när jag tänker sönder saker. Jag funderar och funderar, tappar bort mig längs vägen, går tillbaka, hittar nya vägar och nya hål. Kommer upp ur hålet för att hitta en väg som redan underminerats av mina tidigare tankar. Sådär kan jag hålla på. Jag kommer vara världsbäst på att tänka när jag är pensionär. Är det någon på hemmet som blir utan funderingar kommer de lätt att kunna komma till mig och få en riktigt smaskig och saftig tanke.

Sista natten stundar. Nu är det strax dags för lite sömn. Tycker ni att jag behöver det? :)