Vaknade av någon onödig anledning strax efter sju. Var väl i och för sig lika bra eftersom jag har tvättid. Så det var lika bra att stiga upp och göra en och annan fluga på smällen. Drog iväg på en morgonpromenad, fast hoppa inte högt av avund "hur jag ooooorkar", jag kan lätt erkänna att mina morgonpromenader har varit ovanligt sällsynta för att vara under deff, samt att kroppen egentligen vill något annat. Den vill vila. Hela tiden.
Så det var ingen "åh-vilka-fina-blommor-och-oj-så-det-luktar-gott-och-vad-mysigt-det-är-att-det-snart-är-sommar"-promenad idag. Det var mer en "fan-ta-den-som-är-i-vägen-idag-för-jag-vill-varken-se-eller-höra-er"-walkabout längs ån haha!
Kroppen vill vila. Den tar varje chans den får att bara sitta ned och göra absolut ingenting. Standby-läge är mitt optimala läge just nu. Eller inte min, men min kropp. Jag har inga problem att hitta energin till att göra saker, som till exempel igår när jag var igång mest hela dagen med vedkapning och forsränning. Det är när jag gör just ingenting som jag känner hur min kropp överöser mig med själsliga kommentarer om hur jävla bra det är att vila!
Något annat som behöver vila är min hjärna. Jag har hållit den rätt sysslolös den sista tiden. Medvetet, eftersom jag vet hur dumt och onödigt jobbigt vissa saker blir när jag låter mina tankar löpa fritt. Tänk er en......tjaa ska vi säga Ferrari, Porsche kanske......skit samma, någon bil med en massa hästkrafter under huven. Så är det i min skalle också, när föraren inte kan kontrollera och bemästra alla hätkrafter blir det katastrof och krasch.
Krasch är lite väl överdrivet att säga om mitt inre tillstånd, jag har inte kraschat ett dugg. Däremot, igår blev jag återigen medveten över hur jag känner och reagerar för vissa saker, nästan förvånad faktiskt. När människor säger saker borde man ju utgå ifrån att de menar det de säger. Annars är det ju ingen mening med någonting, om man inte kan tro på att det är sanning och att det är så personen i fråga tänker, tycker och känner.
Jag har däremot lärt mig att lyssna med ett filter. Jag noterar, tar in, sorterar det och lägger det i någon form av "okej, det här kan bli bra men just nu får den ligga i kanske-högen". När jag förlitar mig för mycket på andra, missar jag mig själv lite väl mycket och slutresultatet blir oftast inte så bra. Ibland läcker mitt filter dock igenom. Det blir trasigt och helt plötsligt har jag alldeles för mycket inuti igen. Dock blir jag glatt överraskad när jag själv tar fram verktygslådan och lagar det där hålet. Just like that. Handygirl liksom. Kan i och för sig bli tröttsamt att måsta göra så ibland också.
Så snälla, säg hellre ingenting än så ett frö som ändå inte är meningen att växa och bli någonting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar