Baby I´m lost for words

Jag antar att i vissa fall får man vara nöjd med det man har fått tilldelat sig här i livet. Nu syftar jag på min skrivarförmåga. Har märkt att jag har fan så svårt att TALA OM (tala om som i prata om, inte berätta, för det finns en skillnad) vad jag tycker och tänker, men skriver jag ned det så sprutar det bara ut snabbare än mina fingrar förmår röra sig.
Jag tycker om att prata, det har jag absolut inga problem med. Jag har drösvis med åsikter, jag kan diskutera generellt när det kommer till olika relationer av olika slag, men det är just det. Generellt.

När det handlar om mig själv, när man smalnar ned och krymper ihop allt så att det endast gäller mig och hur jag känner.....då blir det genast mycket svårare att uttrycka i ord. Jag kan diskutera problem som gäller mig själv, vända och vrida på hur jag ser på saker och ting, men det här allra längst längst inuti, det varma och gosiga som jag förmodligen utsöndrar och tillåter mig själv sakta dräneras på till höger och vänster...det är svårt att släppa ut i ordhimlen.

Jag skulle vilja tacka vissa människor. Människor som finns här, runt mig, hos mig.....som tålmodigt känner sig för, sonderar terrängen, som låter mig leva och lära, som låter mig växa...och när jag inte kan växa själv så är de där och vattnar alldeles lagom mycket för att jag ska fortsätta på egen hand. Ändå alltid alldeles bredvid.

Har ni sådana människor nära er?
Fundera på det en stund. Det är verkligen ingen självklarhet at all. Nuförtiden vill de flesta bara ha det bästa för dem själva, kosta vad det kosta vill. Det finns ingen förståelse för andras behov, ingen genuin kärlek till varandra. Allt handlar bara om att ta, ta det först innan någon annan hinner före.

Därför beundrar jag de som kan. Som kan se runt hörnet utan att anstränga sig. Som har en sådan trygghet i sig själva att de kan se längre än vad horisonten sträcker sig. Som förstår när det är dags att agera, när det är bäst att bara vänta och när det är läge för en plan.

Så jag säger TACK! Det här kanske känns som ännu ett melankoliskt inlägg från min sida men det är det i själva verket inte alls. Det är fullt av beundran, kärlek och oerhörd ödmjukhet. Till er som bidrar till att mitt lilla skott nu sakta växer och blir en egen planta.......