Timmar kvar till 30...

Japp imorgon smäller det, imorgon blir jag "kärring", "gammtanta", får krämpor, orkar inte lika mycket som idag när jag är 29 bast, måste börja fundera på om jag ska lyfta ögonen eller tuttarna först, kommer få höra saker som "jaa du är ju inte purung längre", "måste du inte skynda på nu, snart är det för sent att skaffa barn"......ja vill ni att jag ska fortsätta??

Så hur känns det då?
Jävligt bra måste jag säga. Jag har inga som helst åldersnojor, krämpor eller ångest på något vis. Why should I? Jag har svårt att se den där åldersfixeringen, som att en personlighet eller det liv man väljer att leva ska sitta i en siffra?? Låter ju jävligt troligt......

Hade jag föreställt mig mina första 30 år såhär? Hade jag föreställt mig att jag, fyra år efter att jag gift mig skulle hamna i en lägenhet där jag inte äger mer än kläderna jag bär, att jag dagen innan jag ska ut och fira har skrivit skilsmässopapper och diskuterat uppdelning av mitt liv?
Nej. Svaret är nej nej nej. Men man lär av valen man gör, och jag tror verkligen på att leva efter min magkänsla, för att känna saker är ju som bekant min grej.

Imorgon ska jag fira. Jag ska fira MIG, så jävla ego ska jag vara, men förutom det ska jag även fira de underbara människor jag omges av. Jag är vansinnigt bortskämd, jag vet det, men jag är även oerhört medveten om det och vårdar det ömt!

Just nu är jag lite låg. Jag har haft en riktig crap-dag och den blev inte bättre av att en bilist tutade, öppnade dörren och skrek "idiot", vilket jag säkert hade förtjänat. Inte blev det bättre av att jag glömde mitt visakort och leg på jobbet eller att jag kom på det efter att ha cyklat halva vägen redan. Hade först tänkt ta ledig idagt men läste ju att det skulle bli regn hela dagen så why not work.......jävligt passande att det regnade HELA TIDEN medans jag GICK till jobbet och att det sedan blev strålande sol och rena sommaren när jag stod i en mörk källare med en ficklampa i käften och rattade ventiler. Hade då tänkt ta ledigt halva dagen men eftersom det fattades folk plus att det hände spännande saker på jobbet stannade jag kvar, som en snäll liten vovve.

Har fortfarande svårt att hantera vissa situationer på jobbet. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska gå vidare med det, för vidare måste jag. Jag kan inte stå kvar och stampa i det förflutna för till slut trampar jag luft och då finns det liksom inte längre något att hålla mig i. Det är svårt, otroligt svårt. Allt jag önskar är några sketna små jävla ord som kan knyta ihop säcken, sen kan jag lägga den säcken i bagageluckan på Ådi, stänga luckan lite lagom slarvigt och låta den gå i graven samtidigt som Ådi ska tacka för sig. Känns som en bra symbolisk ritual.....

Men imorgon är det min dag så