My state of mind

Idag är första dagen som jag har sovit i lägenheten. Jag skriver dagen eftersom jag jobbar nätter. Helgen gick åt till flytt. Även fast jag inte tyckte att jag egentligen tog med mig något så blev det rätt mycket till slut. Det var en konstig känsla, att radera sig själv från något som varit en del av ens liv för en lång tid. När jag tittade mig runt i huset så såg det på ett sätt ut precis som vanligt, på ett sätt väldigt tomt.

Jag grät. För er som inte tror att jag känner någonting så kan jag meddela det. Bara för att jag har tagit ett beslut, och jag är inte mer än människa, så betyder inte det att det känns "jippie-jay-motherfucker" för det. Jag antar att man ska gå igenom olika faser.

Steg ett var ju en början, en tanke föds och en känsla förmedlas.

Steg två handlar om bearbetning av den tanken och känslan. Vad är detta, varför, hur kommer det sig, vad händer nu osv osv.

Steg tre är en form av lättnad, hur sjukt det än må låta. Lättnad över att ha fattat ett beslut. För det måste man. Det går inte att fundera sönder, varken sig själv eller andra.

Steg fyra är att genomföra. Det är en grymt jobbig process har jag märkt. Jag vet inte riktigt om jag själv fattat att det verkligen händer. Det är även här en väldigt konstig känsla. I lägenheten känner jag att jag mår okej, det känns som att det kommer bli bra till slut. Men i huset kommer tårarna. Det känns, ja jag vet inte om jag ens kan förklara hur det känns, men det är klart att jag sörjer. Det är väl ungeför här jag glider in i nästa fas.

Fas fem är, känns det som, en slags utvärdering. Inte en utvärdering över något som är klart, utan en utvärdering över mig, mitt liv och hur jag egentligen tänker och agerar. Jag funderar över varför jag är som jag är. Är fortfarande inte helt övertygad om att det är okej att vara jag. Jo, till största delen såklart har jag insett att jag inte är någon renodlad idiot, det är inte det. Nej jag funderar mer på om det är tidigare erfarenheter, tidigare relationer till olika människor som gjort att jag har så förbannat svårt att känna mig behövd och att tillhöra någon. För det har jag. Jag har altid en känsla av att jag måste stå med ryggen fri ifall saker och ting blir för jobbiga. Jag tycker inte riktigt om den delen av mig själv. Har starka aningar varifrån allt kommer, men jag vet inte hur jag ska ändra på det.

Det känns ändå som att jag har en chans. Det finns människor runt mig som verkar förstå mig bättre än vad jag själv gör. Som har tålamod, styrka och som tycker om mig precis som jag är. Det är en fin känsla att veta, jag hoppas verkligen att ni förstår det!
Jag vill inte köra fast min traktor i ett gnälldike längre, jag vill framåt framåt. Samtidigt vill jag att ni ska veta vad som händer här inne. Jag är bättre på att skriva än att prata, så länge ingen frågar något för då svarar jag naturligtvis.

En natt kvar, sen blir det torsdags- och fredagsmys innan helgen strandar som en enda stor blåsäl av jobb ;)