Är det lättare att få kontakt med människor när man är snygg?
Missförstå mig inte nu, snygg kan ju ha så många vinkar och betydelser, jag kanske ska använda mig av ordet karisma. Bättre så. Men visst måste det ligga någonting i det? Vi dras automatiskt till vackra ting oavsett om det är människor eller saker. Nu ligger ju också det i betraktarens öga men att se "bra" ut är ju ett ganska brett spektra och vi har väl alla en rätt generell bild av det. Sen om man personligen dras till sneda näsor, rakade huvuden, stora bröst eller vad det nu är, är en annan sak.
Jag tycker inte att jag är snygg. Det har jag aldrig tyckt och kommer förmodligen aldrig att tro något ens i närheten. Eftersom jag var rätt knubbig som barn, (jo det var jag, det var inte för inte min bror SOM JAG ÄLSKAR MYCKET MYCKET myntade uttrycket "Vik in tårna så rullar du") haha, så har jag fortfarande den bilden i huvudet. Jag kan gå förbi några som sitter på en bänk och skrattar och tänka att "Jaha vad är det nu då, varför ser jag rolig ut, är det för att det kommer ett smärre freak och vandrar förbi, ME that is." Träskpadda liksom.
Vafan kommer såna tankar ifrån?? En vis vän sa till mig en gång att tjejer som inte växt upp tror att hela världen kretsar kring dem. Jag är benägen att hålla med förutom det där med "inte växt upp", jag tror att de flesta tänker att ALLA ser en när man gör något pinsamt eller dumt och att ALLA kommer prata om det resten av livet. Som människa väljer man helt enkelt alltid att tro det värsta, man nedvärderar sig själv så sjukt mycket att det knappt finns en botten. Knepet är väl att försöka ta sig ur den där spiralen och istället bara rycka på axlarna, tänka shit happens och gå vidare som om inget hänt. Hur gör man då det?
Jag lever i en sådan dubbelmoral vad gäller mig själv.Om jag är ute och det kommer fram en kille och pratar med mig så tänker jag inte "åh han tycker att jag är snygg", snarare "vafan är det nu då, vad är det för skumt på gång, är det ett gäng som slagit vad om eller vaddå". Paranoid :) Sen börjar jag tänka, men OM det är så att de tar kontakt kanske kanske just för att de mot all förmodan tycker att jag nu ser bra ut, vad har jag då att komma med om tio år när jag börjar bli gammal och grå? HERREGUD! GIVE ME A BREAK!! Nu måste jag förklara mig igen, det har ju inte med att jag vill bli uppraggad av en massa grabbar vartän jag går, jag har världens finaste älskling så det så! MEN! Jag tog nu detta som ett exempel för det är ju inte så ofta en tjej kommer fram och säger "meeen guuu va du ää snyyggg!!" Det jag vill få fram är ju det jag drog upp i början, är utseende den viktigaste aspekten på hur man blir behandlad i denna värld? Alltså överlag, i affärer, på krogen, på jobbet osv. Eller KARISMAN ska jag väl än en gång ändra mig till.
Vad gäller jobbet så tror jag att jag är ett bra exempel där. Jag fick inte min anställning på grund av min oerhörda kompetens, det vore ju en lögn eftersom det finns säkert minst tio till av de sökande som hade kunskaper jag inte ens har idag. Däremot tror jag stenhårt på att jag fick det för att jag är lättsam, trevlig, villig att lära och en hel del andra aspekter som mer har att göra med hur jag är och hur det speglar sättet jag kommer sköta mitt jobb på än vad jag hade för förkunskaper. Jag tror att jag har ett sätt som får människor att bli glada, att slappna av och skratta lite eftersom jag har ett rätt bekymmerslöst sätt och det är väl en form av karisma? Därmed hoppas jag, att när rynkorna börjar komma, håret vitnar och kroppen saggar ihop, har haft ett välfyllt liv som skänkt mig en större vetskap än den jag har nu. En av mina käraste vänner har alltid haft åldersnoja. Jag brukar säga till henne att om jag blir pensionär och allt som fortfarande betyder något är hur många rynkor jag har i ansiktet...DÅ har jag misslyckats kraftigt med mitt liv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar