Jag är jävligt bra på att känna saker. Här inuti mig är det som om alla av världens racer- och Autobahn har kört ihop sig, mest hela tiden och jämt. Det enda jag har stora problem med är, att känna när jag duger.
Jag kan ha femhundra åsikter, tankar och förslag när det kommer till ANDRA, men när det gäller mig själv är jag way out there, lika lost som om ni skulle släppa av mig i Åkersberga och be mig lokalisera mig hem.
Hatar verkligen känslan av ovisshet. När det känns som att jag trampar vatten mitt ute i oceanen och det är lögn i helvete att hitta en livboj. Eller en båt. En båt vore såklart bättre! Nästan så att jag ibland hoppas på att det ska komma en haj för då ser jag i alla fall slutet!
Trygghet.
Att jag är i så stort behov av trygghet var för mig väldigt överraskande på ett sätt, säkert för er andra också. Ord som "stark" och "målmedveten" har varit ord som folk beskriver mig med, men jösses så långt ifrån sanningen det är!! Jag är som den där papperspåsen någon filmade en gång, jag flyger okontrollerat dit vinden för mig, och om jag har ett mål är det ändå inget som jag kommer att nå. Den filmen var vacker också, men jag är ruskigt säker på att det inte finns så mycket vackert i det här.
Sådär. Nu har jag gnällt klart för dagen. Eller för stunden åtminstone!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar