When did we stop....

....to play??

Idag var det sista dagen på kursen för vidareutbildning i funktionell träning. Vi gjorde lite olika tester i form av flera löpintervaller med varierande intensitet. Det var GRISJOBBIGT med SVINSKOJ!! Jag sprang, garvade, sprang, slet, gjorde vändningar, sprang och garvade. Det var länge sedan det var så roligt att springa! Tävlingsinstinkten slog till och jag hade kunnat slita av mig mitt ena ben, dänga det i huvudet på mina medspringande och sedan kasta det över mållinjen. Allt för att komma först i mål. Fast det fina i kråksången var att alla kunde delta, oavsett vilken nivå man låg på, ingen kom egentligen sist, ja förutom att man tävlade mot den hårdaste motståndaren av alla.......en själv!!










Det som då slog mig var.....
När slutade vi att springa bara för att det var kul? När slutade vi att ta vara på alla tillfällen att inte tänka så mycket och bara vara? När slutade vi att tillåta oss själva att HA KUL? Och än viktigare, när slutade vi att leka??

En utav mina allra finaste och bästa vänner sa till mig idag att hon ibland önskade att vi var 17 igen, eftersom det var då "allt roligt hände." Nuförtiden händer ingenting, allt är bara trist och tråkigt och dagarna bara går och går utan att man ens reflekterar över det.
Nu måste jag väl ändå säga att det har hänt en hel del i mitt liv på bara några månader, och att vissa saker blir det man gör det till, men till viss del måste jag hålla med henne. Eller, jag förstår tänket. Vi är så upptagna av vardagens alla måsten att vi faktiskt glömmer bort att ta oss tid att skratta, ens le.
Jag är glad att jag nog aldrig riktigt kommer att förlora förmågan att skratta. Senast idag, när jag kom hem efter en lång dags utbildning, fick maten serverad och rumpan placerad långt ned i soffan. När jag kände mig som mest trist, trött och likgiltig. Dåååååå öppnar finaste finast sin mun och häver ur sig något så okristligt roligt att skrattet bara vräker sig fram, det liksom startar ända i tårna, bubblar upp genom benen till magen, fyller lungorna så fort att det enda jag kan göra är att flina och låta det välla ut. Då blir jag tacksam över att jag fortfarande har kvar förmågan att skratta.