Jag skulle gärna vilja träffa den som har ett svar, för just nu är jag verkligen skitless på att känna såhär! Ena sekunden är det som om att allt fallit på plats och alla pusselbitar bara smälter ihop till en enda vacker bild utan skarvar, för att sedan i nästa förändras så att den vackra bilden snarare mer liknar ett pussel som en efterbliven schimpans med adhd försökt sätta ihop med en hammare. Katastrof! Är ordet vi söker!
Hur fan ska jag veta vilken bit som är fotad direkt ut verkligheten och vilken som är förvillande genom att vara endast en illusion någon så gärna vill ska passa in?
Just det, svara på det din allvetande skräphög!
Jag löser det, precis som jag löste 1500-bitarspusslet vi barn fick i julklapp. Eller vänta förresten, det ligger fortfarande kvar, mestadels i bitar, under en säng hemma hos mamma och pappa. Om det inte blivit nedpackat i kartongen igen. Olöst, precis som så mycket annat. Jag är bra på det har jag märkt, att välja att packa ned saker som inte passar in eller går att lösa, istället för att sprida ut det vind för våg och åtminstone ge det en chans att fixa sig.
Kanske blir det aldrig färdigt, mitt pussel. Kanske är det en del av själva lösningen, det finns helt enkelt ingen! Fast det vore ju fint ifall jag hittade nästa bit i samma stund som jag hittade en plats att lägga den bit som jag håller i handen....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar