Hipp hipp hurra?

Igår var det min födelsedag.
Det är lika bra att jag erkänner och säger att jag är en riktig sucker för födelsedagar. När folk fyller år ska det firas! Regardless! Jag vet inte om det kommer ifrån känslan man hade som barn, att man var viktigast i världen denna enda dag om året. Man var mest populär i skolan, och alla tyckte att det var jätteroligt att få följa med hem på kalas. Bästa kalasen hade Pernilla dock, de var riktigt svårslagna med godis i överflöd, hamburgare med alla tillbehör som USA någonsin kommit på, och som om det inte var nog så när man gick hem fick man med sig en PÅSE GODIS TILL!!!

Anyway. Födelsedagar.
Jag må vara vansinnigt löjlig, barnslig, naiv, kalla det vad ni vill, men jag tycker att den som fyller år ska firas från, ja redan från innan den ens vaknat! Att ligga i sängen och få vakna till köksljudet av någon som fixar en födelsedagsfrukost. Klirr av koppar, kaffet som bubblar....och snart är allt detta på väg till MIG där jag ligger och låtsas att jag inte alls är ett dugg vaken. Eller att jag absolut inte varit vaken sen klockan sex och bara väntat!

Jag vet inte.
Det kanske är annorlunda att bli vuxen. Jag kanske måste acceptera det faktum att prasselpapper är till för barn och paketsnören bara var roligt när pappa låtsades att saxen försvunnit och man bara MÅSTE öppna med händerna!
Det är verkligen inget jag gillar. Jag skiter i om jag är barnslig. Verkligen. Ge mig ett jävla hopptält och det största förbannade prasselpapperspaket som finns, och jag ska hoppa mig till näsblod och slita fingrarna ur led för att få isär snöret!
Ge mig en tårta med en missbildad Molgan eller ljus som inte slutar brinna. Jag skiter i vilket men S.L.U.T.A. A.L.D.R.I.G. fira födelsedagar!!

På barns vis....