Häromdagen var det en som sa till mig att jag drogs antingen till höger eller vänster, såg saker i svart eller vitt. Det fanns liksom inget mellanting.
På ett sätt håller jag med. Jag har ofta en viss syn, en skarp anfallsvinkel när jag tacklar hinder som kommer min väg. Dock är jag inte sämre än att jag kan ändra mig totalt om det visar sig att jag har fel eller att det finns ett annat sätt att se på det.
När det kommer till människor däremot, har jag oftast varit van vid att det gått åt ett håll. Jag lär känna en person, de stannar ett tag för att sedan slungas ut i universum och försvinna. Ibland fort och abrupt, ibland smygande så tyst att det inte märks förrän det är för sent.
Just nu. Just nu håller jag på att lära mig att det finns fler färger.
Vi lärde känna varann när färgen var vit. Inte så skrikigt, inte så värst märkbart, men klart och stilrent. Precis som färgen vit. Sakta men säkert började vi måla en egen tavla. Vi började med små streckgubbar på ett skrynkligt pappersark. Spretiga armar och krokiga ben som sträcktes ut över papperet. Inte så att vi hamnade utanför kanten, nej nej vi var jävligt noga med att inte rita utanför för det här "utanför" var en gråzon och vi var vitt.
Jag vet inte riktigt när vi, eller vem av oss, som började blanda in färger i tavlan. Lite gult som lyste upp, klarare än solen. Mycket blått, det var mycket himmel, hav och luft i vår tavla. Långa svepande penseldrag som fyllde varje fiber med vindar som lyfte oss och blåste oss framåt. Hela tiden framåt, vi visste alltid vart vi var på väg när vi målade. Gröna nyanser av lugn blandades in när vi höll i penseln tillsammans, vi litade på att den andre alltid fyllde i ifall någon fläck missades.
Röda toner skapade värmen och fyllde ut tomheten. Jag kan inte minnas att jag någonsin kände mig ensam. Du var alltid snabb att blanda färgerna på paletten ifall du plockade upp några mörka nyanser i mig.
Vår tavla var ett mästerverk. Plötsligt var det inte streckgubbar på ett papper, utan värdefull konst. Som en ovärderlig skattkarta som vi båda fann glasklar där andra slet sitt hår i förtvivlan eftersom de inte förstod. Totally clueless.
Det var här färgen svart introducerades. Någon spillde ut en hel burk svartfärg över vår tavla. Det var inte så att någon gick förbi, fastnade med foten i burkens handtag och råkade skvätta svarta små stänk. Nej de klev fram med tiolitershinken, tömde den resolut och skrapade ut resterna med en slickepott. För säkerhets skull.
Lite roligt är det ju ändå för färgerna finns ju kvar, det är bara det att man inte kan se dem. Just nu.
Så nu jobbar vi med streckgubbar igen. Jag samlar smulor, limmar och bygger ihop dem igen. Färgen är lite ljusgrå, ljusare än förut, med små små stänk av andra nyanser. Det är inget mästerverk men det får duga. Skönhet finns i betraktarens öga och just nu är det fanimej det finaste jag kan knåpa ihop utifrån de förutsättningar som finns.
Så jag är glad. Jag är glad att det går att måla över svart. Det kanske är något man bör lära sig i lågstadiet men hey, ibland tar det tid att lära!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar