Ibland måste man göra plats

Kan man vara totalt osentimental när det gäller vissa saker men vansinnigt sentimental när det kommer till andra?
Jag verkar i alla fall kunna vara det! Jävligt otippat att jag ska vara extrem both ways va?!

När det gäller saker är jag iskall. Jag kan spara och stoppa undan grejer, mest för att jag är för lat för att slänga dem för tillfället, men så en dag får jag nog. Då ryker ALLT! Sånt som jag inte använt eller brytt mig om det senaste året hivas. Rakt av bara! Har inga direkta känsloband till saker, ja om vi inte pratar Ådi då för HONOM vaktar jag som Kevin Costner vaktar Whitney i Bodyguard. Det har nog i och för sig mest att göra med alla minnen jag har med honom. Varför och när jag köpte honom, vart han har tagit mig, all hjälp jag fått av underbara människor på grund av honom.......Han är en Pandoras box full med godsaker när det kommer till minnen och den dag jag måste släppa honom kommer kännas som att ge upp en del av mig. Insane? Maybe men det är så jag känner.

Så. Att städa upp saker som jag kan TA på är inga problem. Det är när människor blir inblandade som det blir klart svårare att dammsuga. Alla har väl, mer eller mindre, folk som hänger runt en som man undrar hur i helvete de kom DIT som? De som tar energi utan att ge ett uns tillbaka. De som man bläddrar förbi femtielva gånger i telefonboken för att slippa ringa trots att man känner sig som den mest ensamma människan i världen.
DE har jag naturligtvis inte svårt att släppa men det är förbannat svårt att ta steget till att klippa bandet ändå. Man vill gärna ta den enkla vägen och sopa skiten i hörnen där den kanske kanske inte syns.

Som ni vet hatar jag att städa. Och när det kommer till människor som jag OFRIVILLIGT måste släppa taget om, då verkar den där städkäppen som gjord av bly. Men ibland måste man learn to let go, veta när det i slutändan blir bäst att wrap up the memories i en fin kartong och låta den hamna på en hylla i garderoben.. Från början tas den säkert fram så fort tillfälle ges, för att suga upp den där ljusa, fina känslan man så gärna vill åt igen och igen och igen. Sedan mattas det av och den står där dammig och halvt bortglömd.

Men ändå. Vissa människor glömmer jag ALDRIG. Jag kan lära mig att leva utan dem, visst, men varje gång de dyker upp så kommer den där kartongen självmant ned från hyllan och slår mig i hårt i skallen. Sådana gånger undrar jag varför i helvete jag är som jag är för. Varför har jag så lätt att släppa in vissa när jag borde veta hur det slutar?!
Men så tänker jag som så, när jag sitter där och samlar upp allt i kartongen igen. Vilken TUR jag har ändå som får UPPLEVA det och ha MINNEN!