Lost that feeling!

Nu när jag har planerat en grymt bra ledigvecka kan det kännas konstigt att jag skriver det jag nu kommer att skriva. Men jag känner att jag vill och måste för att själv försöka räta ut vad fan som är FEL!

Det är så jävla svårt att känna det där riktiga lyckoruset nuförtiden. Förr kunde jag, t ex inför en frivecka, redan på måndagen börja bygga upp känslan av frihet. Jag gick runt och småmyste, kände mig rätt bekymmersfri och full av livsglädje, liksom söööööög ut det gottaste av att snart få vara L.E.D.I.G!
Nu känner jag......mig bara trött, less och jävligt grinig! Eller, jag ÄR ju en rätt bekymmerslös person i sig, jag är liksom inte den som är långsint, ser saker i svart hur länge som helst eller som får ångestladdade tankar titt som tätt. No that´s not me!

Därför är det ÄNNU svårare att försöka få bukt med och fatta varför i helvete jag inte kan känna den där känslan ända längst in i märg och ben. Känns som att den tagit en U-turn, åkt vilse och har ett helvete att ta sig tillbaka. GPS-en is OUT OF ORDER. Typ.
Jag VET att när jag är in the moment så känner jag den i hela kroppen, men innan. Jag har så svårt att glädjas över något som SKA KOMMA.......Som att jag inte riktigt tror på att det kommer att komma, varken själva händelsen eller känslan.

Är det verkligen vintern som förgör och förstör??
Är det bristen på sol, värme och bekymmersfria fluffiga moln som tynger och drar ned? Kanske, annars vet jag då rakt inte vad det ska vara. Varför är det så svårt att tänka "Jaja, det är snart över, vädret är inget man kan rå på så glöm det, bit ihop och gå vidare"??

Ska försöka vända på den här skiten. Lapa lite energi under min lediga vecka, luta mig tillbaka och bara göra sånt som JAG vill. Då kanske....solen skiner i alla fall NÅGONSTANS på jorden :)

Over and out!