Age is just a number?

Ja hur definierar man en ålder? Är det antal år, antal befintliga hjärnceller, antal rynkor eller vad? Tänkte på det idag när jag satt i bilen på vägen hem. Poppade Korn på högsta volym, stampade med foten i golvet, headbangade som en tok och skrek fraser som "dead bodies everywhere!" Jag är 27 år, på väg mot 28. Är jag vuxen? Mogen? Barnslig? Act your age mama not your shoesize som tjuren från Bronx så vackert uttryckte sig. Men hur fan gör man DET? För att späda på det hela drog jag en sväng in på Bik Bok idag där de hade halva priset på rubbet. När är det okej att handla där och när måste man sluta? Är det en viss åldersgrupp som får handla där eller är det okej för en 45-årig trebarnsmamma att shoppa loss bland mysbyxor med tryck som ULCA? Jag antar att det är vad man gör det till.
Men vem är det som sätter ramarna för hur man ska se ut och bete sig vid en viss ålder? När man tagit sig igenom tonåren, de år som man inte kan göra något åt utan det är bara att hänga med hormontåget, vad är det som avgör då hur man ska vara vid en viss ålder? Jag har jättesvårt att bedöma ålder på folk, det brukar hänga på utseende eller i viss mån beteende. Men VAD är det då som avgör att jag tycker att någon ser ut att vara i tex 40-års åldern? Finns det något direkt riktmärke för det? Hänger ni med på hur jag menar? Förmodligen inte för det gör jag knappt själv haha! När man är 15 år så tänker man nog alla äldre än 35 som "jättegamla", livet är i princip över. Man jämför dem med sina föräldrar och de är stenåldriga i jämförelse med sin egen eviga ungdom. Sen växer man upp och inser att nähääe du de som är 40 eller 50 eller rentav 60 år känner och tänker samma saker fortfarande, trots att man blivit lite äldre. Fast om man blir låt oss säga 40 år och fortfarande känner sig som man alltid har gjort, vad är det då man är rädd för? Åldersnoja pratar jag om nu. Är det det att man då är rädd för att uppfattas som JÄTTEGAMMAL av den yngre upplagan eller vad? Det här blev en rörig fundering men tanken bara slog mig idag. Inte tycker jag att jag är särskilt vuxen. Jag känner mig som jag alltid har gjort, enda skillnaden är kanske att jag är mer logisk i mitt tänkande nu än för 10 år sen. Eller.....inte kanske? :)