Tisdagsfunderingar

Vad är det som gör att man tycker att det är jobbigt att göra saker på egen hand? Igår när jag var på IKEA och åt själv så drog det förbi en tanke om att "jaja men jag har ju ring på fingret så folk SER ju att jag inte är ENSAM ENSAM i alla fall". Vad är DET för jävla tanke?? Som att man ska ses som ett offer om man är singel eller utan sällskap eller så?! Eller offer, kanske mer konstig eller udda eller nåt, som att ingen vill vara med en, jag vet inte men det är en känsla som jag får ibland i alla fall. Själv tycker jag ju om att vara ensam såvida det handlar om att träna, shoppa eller så men det är ju "mer naturligt" än att fika, gå på bio eller göra något annat socialt på egen hand. Tror fan jag måste träna på det där, det är ju fan skrämmande! Det är ju alltid tryggare att vara två, nu menar jag inte bara i ett parförhållande utan även annars. Att testa nya grejer tillsammans med någon är ju tusen gånger lättare än att göra det själv. Man blir ju rätt utelämnad och man har ju bara sig själv att lita till. Det konstiga är ju att om jag får höra någon som rest någonstans själv eller testat yoga själv eller gjort vafan som helst själv så blir jag ju IMPONERAD! Går den ekvationen ihop tro? Att tycka att ensam är konstigt när det gäller en själv men ensam för andra är bara häftigt. Hmm......måste nog söka för den där funderingen! :)

Det har varit en bra dag idag. Sov ut ordentligt och tog en morgonpromenad trots mammas ängslan om björnar och vilt som vill äta upp mig. Jag vet inte vad det är men Kälen är mitt paradis på jorden, mer balsam för själen än såhär kan det inte bli! Jag tycker att allt är lite vackrare, lite färggrannare, lite somrigare, lite mysigare, lite doftrikare......lite mer av allt det goda helt enkelt! Borde bli korrespondent och göra reklam för denna ort, "Kälen.....lite mer helt enkelt". Men den slogan finns väl redan antar jag. Blir lite störd när jag ser saker förändras här och jag inte vet om det. Jag blir förargad när jag ser träd som inte står kvar, altaner som byggs utan min vetskap.....när infrastrukturen för mitt paradis ruckas helt enkelt.....Don´t mess with my town liksom. Men det är väl bara att inse att jag äger faktiskt inte denna plats trots att jag gärna skulle vilja. Då skulle det inte få flytta hit pappskallar och allt skulle bevaras precis som när jag var liten. Vilket kan bli lite svårt då jag förmodligen måste balsamera en och annan invånare för att de ska stay the way they were when I was a child, ett och annat skogsparti måste återställas, Lukas min gamle vapendragare till vovve måste återupplivas och jag själv måste vara 14 år och vansinnigt besatt av Johnny igen :) Nej det är bara att hänga med, acceptera att life goes on och att det inte behöver vara en nackdel. Några bra saker som hänt är ju att jag har bror och Therese väldans nära, att mamma och pappa har en altan med hammock och att jag är vuxen nog att bada ensam i sjön när jag vill!