Igår när jag berättade om Ådi´s åkommor glömde jag att nämna en liten detalj. Det är ju inte säkert att det ÄR fördelaren som jävlas, det KAN även vara tändningslåset. "Oh shit" var min första tanke.....som senare blev "OHHHH SHIIIIIT!!!" när jag hörde åtgärden.
"Det är bara att sätta in en strömbrytare som du slår på varje gång du ska starta bilen."
Jahaa enkelt som en plätt då.....eller? Nopsie popsie!
"Fast då måste du komma ihåg att slå av den varje gång du slår av bilen annars kommer du att ladda tändspolen hela tiden och då SPRÄNGS den."
Eh....jaa....ha? Nu har ju jag ett av världens sämsta närminnen så det här känns inte som ett alternativ. I så fall är det väl bättre att köra ut på en enslig åker och liksom "glömma" den där kontakten men det har jag heller inte hjärta till.
Någonstans där mitt hjärta är just nu är hos lillgrisen, Izzy that is. Hon har en aningens svårt med motoriken med den där satans tratten runt skallen. Vi sov nog dåligt alla tre natten som var, antingen låg hon i sängen och kurrade eller så hörde man henne valsa runt i huset. "Klonk klonk" när hon gick in i saker. STACKARS LITEN så jag lider med henne!! Hon sitter och blänger lite och ser ut som en förnäm prost med den där kragen. När hon ska klia får man hjälpa till och när hon ska slicka sig på tassen slickar hon ju kragen. ÅÅHH jag hoppas att de här dagarna går FORT FORT FOOOOORT så att hon får vara sitt normala jag igen. Eller, hon leker ju och håller på ändå, helt opåverkad av såret verkar det som. De skulle hållas i stillhet stod det, men de som skrev det har inte träffat Izzy kan jag lova! Ibland när hon får tag med tänderna drar hon runt på sitt lilla snöre och vill leka. Lilla hjärtat vårat!
En annan som mitt hjärta finns hos är hos min älskade ÄLSKADE ÄÄÄLSKADE bror!! Han är sjuk. Igen. Har den där förbannade "House-åkomman" som läkarna inte kan begripa sig på. Nu har de iaf tagit en massa prover och ska göra någon slags poly.....ja..utredning för att få reda på vad tusan det är som bråkar med honom. Aldrig har jag väl önskat att jag vore läkare och förståsigpåare som nu, man känner sig rätt maktlös när det enda man kan göra är att ringa femtioelva gånger och fråga frågor som han redan svarat på femtioelva gånger. Inte ens en biljävel som funkar så att jag kan åka dit som jag vill. Buss finns ju naturligtvis men då finns jag ju inte till hands sådär spontant ifall det skulle behövas. Håller tumjäveln tills den får blodbrist och ruttnar av handen och hoppas på att de hittar felet NU NU NUUU!!!!
Imorgon ska jag ta min första cykeltur ifall vädret vill sig väl. Tre-fyra mil, klarar jag det? Stay tuned!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar