Att fråga om hjälp

Never been an issue!

Men jag börjar lessna på det faktiskt. I hela mitt liv har jag alltid haft den tryggheten att det finns folk runt mig som kan fixa saker. Det enda de inte riktigt fixar är att laga sånt som är trasigt i min kropp och själ men det är mitt eget lilla livstidsprojekt. "You build it up and tear it down" som en låt börjar, tror det är Roxette.

Anyway, back to the subject!
När jag var liten var det min dagmamma Helena som fixade saker åt mig. När brorsan, som är fem år äldre, inte ville ha mig med kunde de ibland hitta på små bus som slutade med att jag grinade, sprang till Helena, fick tuggummi och så blev allt bra igen.

När jag inte hade körkort och inte kunde ta mig någonstans så fixade jag en allierad som mer än gärna kuskade runt mig till diverse happenings. Sweet, jag skulle aldrig behöva ta körkort! Tänkte jag då haha!

När jag flyttade hemifrån och skulle fixa min första lya.....ring ring så hade jag folk som hjälpte till att fixa elkontakter så att jag kunde ha dimmer istället för en vanlig tråkig sketen lysknapp.

När Ådi behövdes en yttre renovering i form av polering och vaxning tog jag upp telefonen och slog ett välkänt fixar-nummer.

När Ådi behöver annan assistans,vilket han gör all the time, har jag två akutnummer som jag ringer. Visserligen har jag lärt mig lite mer om hur han funkar, eller INTE funkar, men ändå. Still can´t fix the problem on my own!

Do you see where this is going?
Jag har aldrig egentligen behövt lita på endast mig själv. Jag har alltid haft människor som backat upp, tagit smällarna med mig och som sen haft en skitbra lösning på saker och ting,
Är det här verkligen något att gnälla över kanske ni undrar nu? Nä det hade det inte varit om jag hade förvaltat det bättre, lyssnat och lärt och inte lutat mig tillbaka och låtit andra ta över rodret all the time. Det gör mig frustrerad att jag hela tiden hamnar där och inte gör något åt det heller. Det är så enkelt att bara falla in i ledet igen, inte tänka efter själv utan bara göra och sen veta att det alltid finns någon som kan fixa ifall det blir fel.

Som nu till exempel. Jag behöver en laptop, kan liksom inte snylta på den här lånade något mer nu. Måste ta mig i kragen och införskaffa en sprillans ny, fin och alldeles egen. Tar upp reklambladen som kom med posten. Det finns ungefär trettiofem olika val och siffrorna bara flimrar förbi. Tänker att nu jävlar ska jag sätta mig in i det här, åtminstone lite, och börjar studera undertexterna.
Jag läser: "Intel Pentium Dual Core P6100 processor, 500 GB hårddisk. 4 GB internminne och ett ATI Radeon HD5470M 512 dedikerat grafikminne".......AND I WAS LIKE WHAAAAAAAT????

Redan där har mitt tålamod failat, jag börjar titta på prislappen istället för den begriper jag åtminstone. Sen gör jag som jag alltid har gjort. Jag plockar upp telefonen och ringer en livlina.

Isn´t that ironic?