Ibland är det ganska skönt att komma till den punkt när man ger upp. När man har kämpat och slitit, slagit huvudet i väggen en miljon gånger. Känt sig värdelös på grund av tusen orsaker som man ständigt och jämt försöker ändra på men som aldrig kommer förändras. JUST FÖR ATT MAN ENSAM INTE KAN PÅVERKA DET!!
Jag skriver "man" här men jag menar jag. Det är JAG som tycker det är skönt att ge upp. Eller komma till insikt kanske det borde heta.
Att inse att det egentligen inte är jag som är "felet", utan allt beror på andra runt omkring. Jag kan själv välja hur jag ska tolka det. Ska jag stånga pannan blodig och försöka vara någon jag inte är, vilket är det partiet då jag fortfarande kämpar men mår dåligt över det? Eller ska jag bara rycka på axlarna och tänka "hey there, ni fattar inte så då skiter jag i er", i det här fallet kanske det borde vara ge upp-fasen men egentligen är det här jag har vunnit.
Jag har vunnit mot sådana som aldrig kommer lägga ned någon energi på att genuint bry sig. Jag har vunnit mot mina egna demoner som säger att jag inte duger eftersom det speglas i andras ögon. Jag har vunnit mot mina egna, skruvade tankar eftersom jag har lyckats vända det negativa mot något positivt.
Så ja, jag är glad att jag ibland ger upp! Ikväll är det en skön känsla. För tillfället bryr jag mig inte ett dugg. Jag är mjuk på de rätta ställena och hård på de nödvändiga. Det är så jag får göra för att överleva i denna djungel av högbröstade babianer. En kvinnas djungellag hell yeah! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar