Sänkt som Estonia

Gick och lade mig kl 08:00. Vaknade kl 11:00. Trodde att jag skulle kunna somna om men med solen i nyllet, TROTS två kuddar över ansiktet, var det ingen mening att ens försöka.

Upp, lite kaffe, gröt och proteindrink och sen full fart till gymmet. Idiot som jag är ville jag jävlas riktigt ordentligt med kroppen. Körde mitt "älskar-att-hata"-pass, dvs:

Löpning 400m
29 knäböj med 25 kg på

Sju varv på tid!
Min tid blev 28:20. Förra gången slutade jag på 27 min nånting men då hade jag 20 kg på ist för 25. Kändes helt okej, skönt att gå på tjur när kroppen egentligen skriker av protest och trötthet!

Fick middag hos bästa Janne och Anna-Carin, min stödfamilj i livet hihi. Det var det bästa idag, fast jag var långt ifrån bäst! Får nog be om ursäkt för jag var långt ifrån mig själv idag!!

För övrigt så har det varit en usel dag känslomässigt. Märker så väl när jag har sömnbrist för det första som lägger ned verksamheten är min hjärna. Jag känner mig liten, svag och nervklen...ja nervklen var nog det bästa ordet att beskriva mig på!!

Till råga på allt skickade Arne en jättefin bild på Izzy, för att bara snäll naturligtvis, men det gjorde bara att tårarna sprutade och de verkar inte vilja sluta.

Så nu sitter jag här, i omklädningsrummet på jobbet och lipar som ett barn. Hoppas att det inte händer något allvarligt på jobbfronten än, för såhär kan jag inte visa mig!! Rödögd, svälld och med stora tårar som trillar hejdlöst nedför kinderna. Det finns ju de som kan stoppa blod, vart fan finns de som kan klippa en tårkanal??!!

Det går över. Det blir bättre. Igår var ju allt lattjolajbans så morgondagen kanske strålar? Man kan som liksom inte veta tydligen!