Till alla er som har, har haft eller tänker inleda en relation

Ärlighet....

Viljan att öppet tala sanning

Försökte googla på en bild som skulle föreställa ärlighet, när jag istället hittade det här citatet. Stämmer ju för jävla bra måste jag säga! Om man inte kan vara ärlig i en relation, vad finns då kvar att bygga på?

Jag har nog haft lite svårt på den fronten. Av rädslan att göra någon besviken, oron att jag inte ska matcha förväntningarna och mallarna, skuldkänslor att jag inte kan leverera det jag borde........Alla sådana tänkbara scenarier har sakta gjort mig till någon annan. En människa på utsidan och en annan här inuti, en som bara jag själv känner till.

Man måste PRATA!

Det är skillnad på ord och handling. När man hör vad den andre säger men man ser det inte i handling, då blir man lätt schizofren eftersom man måste ju tro på det man hör. Tillit är ju a och o och hela jävla alfabetet ihopsmetat till en enda röra. Kan man få den organiserad har man vunnit i stort sett allt.

Men det är ävan viktigt att kunna prata.

Jag och Arne pratar bättre NU än vi någonsin gjort tidigare, vilket ju är helt jävla snett, men även väldigt logiskt! Vi har ju inget att förlora nu, alla korten på bordet. Det går ju liksom inte att såra mer längre, kniven har redan skurit ända in till benet. Det är lätt att vara efterklok, hell yeah, så nu sitter jag här och berättar om allt jag gjort galet så att ni åtminstone kan eliminera de bitarna. Sen att jag förmodligen kommer vara med om en hel del annat crazy shit, ja ni med, men då har jag i alla fall dragit mitt strå till stacken!

Varför ska det vara så svårt att ha en rak kommunikation?

Att berätta hur man vill ha det, hur man påverkas av sådant som sin partner gör, eller inte gör för den delen.....ska det vara något "fult"? Man kan väl aldrig få en finare present än när någon känner att han/hon litar så mycket på en att de vågar berätta sådant från sitt allra innersta?!

Jag tänker inte ha skuldkänslor längre. Eller för den delen trycka undan mig själv av rädslan att det inte ska "passa" eller "duga". Jag är skittrött på att spela spel, så länge det inte är runt ett bord med glada vänner och ett sällskapsspel i mitten.

Jag har behov. Jag tycker att saker ska vara på ett visst sätt och att vissa saker borde vara självklara. Så tycker JAG! Att motparten, eller medspelaren välj själva, har ett helt annat synsätt, ja det är ju såklart helt naturligt och något man måste ta med i beräkningen. Men så länge man PRATAR så borde väl inte det vara något problem? Man kan ju inte förvänta sig att varenda jävel ska tycka som en själv, det vore ju vansinnigt tråkigt.

Så det är min strategi.

Jag tänker fortsätta att leva, andas, fråga, undra, leta, hitta. Jag tänker berätta om allt som är bra och försöka fixa det som är trasigt. Med det menar jag att jag, med de verktyg jag ges, försöker förstå. Jag är inte ute efter att döma eller "rätta", herregud så fel ute man är då! Varje människa har en egen fri vilja, en fri själ, som ska vårdas på bästa sätt precis som blomman i ditt fönster. Jag menar, vad händer om man sätter en soltörstande växt i skuggan? Den dör! Så jävla enkelt är det.

Människor måste utvecklas, var för sig och tillsammans. Det uppnås, återigen, genom förståelse, trygghet och kommunikation. För att förtjäna respekt måste man vara ödmjuk och respektera andras behov. Osäkerhet gör en till något man inte är. På grund av det fattas många dumma beslut, den verkliga känslan göms i dunklet av den där fula, vidriga osäkerheten. Det är ens största fiende, den skadar allt den kommer i närheten av. Kan man eliminera den ges det utrymme för allt det vackra det faktiskt innebär att ha en äkta, sund och verklig relation.

Ja det var väl mina tankar idag. Låter ju jävligt fint och klokt PÅ PAPPER! Sen ska det klippas ut och klistras in i verkligheten också.....och det är faktiskt något man behöver hjälp med.......

I´m just a girl.....I´m not Superwomen.....