Killar och tjejer

För ett antal år sedan fick jag gå en genus-kurs via en utbildning jag då gick. Jag kunde för mitt liv inte förståååååå VARFÖR jag skulle gå kursen. JAG hade det minsann bra i MITT LIV, kände inte aaaaaalls av några skillnader mellan killar och tjejer, hemma var det minsann jämlikhet så det bara skrek om det så jag var oerhört förskonad från allt sånt......MEN SÅ JÄVLA FEL JAG HADE DÅ!!!!!!!! Snacka om att man märker dessa grymma skillnader mer och mer ju äldre och förståndigare (?) man blir. Jag vet inte om det har att göra med mitt val av arbete men det känns som att varje dag trycks jag mer och mer nedåt istället för lyfts uppåt för det jag kan och gör. Vi tjejer är bara till för en enda sak och det är att vara så snygga vi bara kan för att sedan kunna visas upp i något jävla skyltfönster som en trofé! That´s it girls! Så sitt inte här och läs, skynda er genast ut för att springa en mil i högklackat men se för guds skull till att inte sminket rinner för vi vill ju inte skämma ut oss eller hur?

Let´s face it, tänk efter för en sekund. Säg att du som läser nu är kille. Din kompis träffar en tjej. Hur går snacket sen när du träffar dina killpolare? "Fy faaaan grabbar vicken TJEJ han träffat, het som faaaaaan...hur fan fick han HENNE som ?" OM hon är "het som faaaaan" vill säga. Är hon istället raketforskare......kommer då snacket gå "FATTA GRABBAR hon är RAKETFORSKARE vicket jälla kaaaaaap." Nå? Nä, trodde väl inte det heller. Är vi inte tillräckligt snygga så finns vi inte.

Vi får lära oss från början att se söta och gulliga ut, det är the story of our lives det. Ska det lagas mat och dukas bord är man jävligt eftertraktad och DUKTIG men ska det kapas ved faller lotten på sin höjd att hämta vatten till de "stora starka karlarna". Då har man också varit DUKTIG. På ett sätt är det ju bra, vi behöver fan inte vara Einstein för att åstadkomma något men däremot om vi VILL bli SEDDA och framförallt HÖRDA som Einstein så får vi jobba satan så hårt för att ens komma till hans nivå som barn.

Jag är så jävla less på det här! Jag har det i mig sedan barnsben och det är inget jag skyller mina föräldrar för. Nej det är VI ALLIHOP som beter oss på det här sättet, även JAG! Tänker inte peka finger åt någon, det vore att kasta sten i glashus, men NÅN JÄVLA enstaka gång borde det väl glimta till bland molnen och man för åtminstone EN DAG fick bara vara, glida med och bli hörd och sedd istället för att hela tiden måsta slåss för sin existens?