Positiv kris

Jag tror att jag har fått början till en kris. Nej bli inte förskräckta, mycket lutar åt att det är åt det positiva hållet. Vad jag än tar mig för så fylls jag upp mer och mer av prestationsångest, ju äldre jag blir desto mer tänker jag på det och då blir känslan ÄNNU starkare nästa gång eftersom jag redan till 90% mentalt bestämt mig för att "nä det här kommer gå åt helvete, jag fixar det aldrig." Är det en låt jag gjort som andra tycker är bra så gläds jag inte åt det utan tänker bara "vaddå den där tog mig 10 min att göra" eller "åh fan hur ska jag nu kunna göra en ÄNNU BÄTTRE eller åtminstone LIKA BRA???". Gäller det träning så måste jag hela tiden toppa mitt föregående resultat annars är det meningslöst. Gäller det jobbet så tänker jag på fullaste allvar att jag fick anställning enbart på mina sociala skills, inte att jag verkar klipsk och bra för framtiden. Jag tycker även att jag borde kunna allt vid det här laget vilket gör mig nervös när det händer något nytt för jag tror att alla tror att jag kan det och då vill jag inte visa att nej det kan jag inte och så...ja så rullar det på :)

Det som triggar mig nu är att jag ska hålla nåt slags föredrag för de nya KY-arna som ska börja samma utbildning som jag gick. Det är SEXTIO PERS minst som jag ska stå framför och berätta om utbildningen, mitt jobb, vad vi gör där, hur saker funkar osv.......SEXTIO PERS?!!!! Hade jag tappat förståndet när jag tackade ja till det?? Nej, jag vet vad det berodde på, jag ville vara SNÄLL och HJÄLPSAM! Pyttsan, did it ever occur to me att I DON´T LIKE THAT SHIT?? Näe inte just då i alla fall. Egentligen har jag inga som helst problem att stå och tala inför folk, det är inte DÄR det sitter. Nej här kliver min prestationsångest på bussen och tar över. Jag är rädd att de ska tycka att det jag säger är helt värdelöst, att de ska SE mig, se min ångest lysa igenom, att de helt enkelt ska äta upp mig och kasta resterna till vargarna. Det är DET problemet sitter i. Får jag inte vara bäst vill jag inte vara nånting. Jag har så jävla fullt upp med att tänka hur ANDRA vill att jag ska vara så jag glömmer bort hur JAG vill att jag ska vara.

Men nu börjar jag tänka lite i andra banor. Jag är så jävla less på att vara rädd för att misslyckas hela tiden. SCREW IT liksom! I natt på jobbet till exempel hände en grej som jag först tänkte att "näää det här grejar jag inte, jag måste ha hjälp", men så ändrade jag mig helt plötsligt och tänkte "i helvete heller, fixar jag det inte så är jag förmodligen inte den första som inte gör det och om jag grejar det...1-0 till mig liksom". DET var en JÄÄVLIGT skön tanke! Tröstande på något sätt, nytänkande för att vara jag. Jag är som Dr Jekyll and Mr Hyde när det gäller mig själv. Vissa saker har jag inga som helst problem med att greja, jag kan skämma ut mig på alla sätt och vis.......när det handlar om oseriösa saker. Kommer det till att vara seriös då vill jag hänga upp kepsen, lämna in och tacka för mig. Seriöst är otäckt. Play on the safe side istället och driv med allt, det är mycket lättsammare. Få se var den här nytänkande tanken tar mig, förmodligen till något mer positivt!